Aftonbladet – 3 november 1870, sida 2

En gallerport af jern förde dem in i skogen. Löängt borta, på en plats der måvga vägar sammanstötte, reste sig en pyramid med en förgyld kula i toppen. Skogen var gammal, tyst och -vördnadsbjudande; Silvia gick stum af beundran. Dagen var en af s skönaste som hösten har att bjuda på, och detta vill säga rätt mycket. De granna löfmassorna, öfvergjutna med solens guldglans, och derofvan en himmel af den renaste blå färg, utgjorde en tefla af högsta fägring. Luften var fullkomligt stilla; de vissnade löfven sjönko sakta ned på gräsvallen och ej ett enda luftdrag rudbade dem från den plats der de föllo. Madame de FEpine önekade hvila och Silvis kunde ej annat än anmärka med hvilken omsorg en plats blef vald, der hvarken damm eller föktighet skulle smutsa hennes klädning. E En hermelin, en verklig hermelin, tänkte hon åter, och så flitig sedan! tillade hon med en hemlig sjelförebråelse, dä Josephine tog upp en grof bomullshalsduk för de tattiga och började fålla bonom. Ack, Josephine, huru kan du arbeta i detta väder,, sade hon med en liten otälighet, solen bränner så hett! Hett! upprepade kaptenen med sitt ljudliga skratt. Jag uvdrar hvad niskulle säga om solen i Algeriet, ifall ni midt under brönnande middagstimman nödgades rida i galopp, förföljd af ett dussin svarta sällar i hvita burnons, Men de upphunno er dock ej! inföll Silvia med mycken liflighet. Jo, detta var just hvad de gjorde; de sköto min häst under mig och vi störtade båda öfver ända, min stackars Brillant och jag. Jag kunde tydligt se dem komma rusande på mig med sina Haddrande, hvita kappor. och. sina.