Aftonbladet – 2 november 1870, sida 2

ien, Tyskland och Spanien ha att förtälja m det franska civilisstionsarbetet hos främnande folk, ha de ej revolutionen, utan Najoleon att tacka. I Holland och Tyskland vörjades statshvälfningarna af inhemska parier; hvad Holland angår, är det ett faktum, utt en allmän längtan efter den restauration, om egde rum 1815, först uppstod, sedan Ludvig Napoleon nedlagt sin krona. Attett förtryck af den mest upprörande art af revolutionen utöfvades i Spanien, har man hittills ej vetat af. Uti Italien invigde visserigen Bonaparte, såsom direktoriets general, den våldspolitik, hvilken han sedermera stegrade och fortsatte såsom förste konsul och kejsare — men vid den tiden är redan konsre-revolutionen i antågande. Med rätta har man fäst uppmärksamhet å den helt nya ton och anda, som utmärker hans proklamationer till italienska armöa: han är den som lössläppte njutningsoch rofferi-begäret. Deremot vinner den franska krigiöringen under Pichegru på 1790-talet ofantligt vid jomförelse med den preussiska är 1870. Det tvungna antagandet af franska lagar och ofta af franskt språk var ej det revolutionära Frankrikes, maxim. Ej för än 1794 förekom en språkfråga i national. konventet. Det var således på den tid, d: republiken förde en nödvärnskamp på lif oct död mot det monarkiska Euarcpa. Hur upp: stod denna fråga och hvad gälde den? Bo folkningen i de från Tyskland längesedan eröfrade provinserna hade i massa slutit sig till de tyska härar, som inbrutit i Frank. rike, och i tusental ledsagat dem på återtå et. Koalitionen mot Frankrike hade m ramkallat det skräckvälde hemma och der revolätionspolitik utåt, som till slut fördertvade revolutionen, och det var under dess: omständigheter Bertrand Bsrere, guillotinen Auskreon,, i välfärdskomitens namn föresloj och konventet beslöt att genom anställand af franske skollärare utrota tyska språket republikens östliga provinser. I ett ämne, sådant som detta, måste e tidningsuppsats inskränka sig till några an tydningar. Hvad vi anfört torde emellerti vara tillfyllest, för att ådagalägga, att de nutida germanismen, det tyska nationalhög modet och begäret att eröfra och förtysk grannarne, icke har, vare sig såsom teo: eiler praktik, någon motsvarighet hos de första revolutionens Frankrike. Denna tredj ursäkt för den germaniska lystoaden är c mera hålibar, än de två förstnämnda. ÅAnvu några ord rörande författarens väl visa docerande om skandinavismen och or den svenska pressens hållning under de fransk-preussiska kriget.