Aftonbladet – 2 november 1870, sida 2

2 reformer och den författning, dess folk-l presentation och konung antagit; sedanc ammankomsten i Pilnitz var farste-koali-11 onen mot Frankrike i full utveckling; Frank-; ike reste sig endast till sjelfförsvar, ej för! tt anfalla, det reste sig emedan fädernest andet var i fara, ej för att eröfra. Närl: reussarnes befälhafvare, hertigen at Braun-s chweig, i sitt beryktade manifest af den 2511 uli, hotade att fullkomligt förstöra Paris — l) hvilket håll, hos den monarkiska ligan eller ) et revolutionära Frankrike, är det då vil a att söka skulden till dea vändning, reolationens yttre politik tog? Frågan be-l varas af en rättrogen tysk författare, en at l: seorg Forsters biografer, Mainzer-professorn! r. Klein — som skrifvit en stor bok en-l! om, för att bränmärka Forsters anslutning ill fransmännen och revolutionspartiet il dainz — med de enkla orden, att nämnda nanifest, psom bekant, föranledde det tjugu-! ysaåriga!kriget med Frankrike.. Hadelfrankike lemnats i fred, att ombilda sina inre örhållanden, så skulle det antagligen sjolft a sluppit ifrån skräckvälde hemma, och Oaropa undgått de revolutionära armeernas fversvämniog. Men i nödväroskampen mot len monarkiska fanatismen, mot hela det amla Europa, som kände sig hotadt af 789 års ideer, urartade revolutionen och ragtes in på sorgliga villostigar. Dessa omtändigheter konstituera en första och icke väsentlig skilnad mellan det revolationära rankrikes politik och det germanistiska eller orussiska eröfripgsprogrammet. För det andra förhåller det sig, trots br :s påstående, verkligen så, att de franska deerna af 1789 hade en .mera allmän och cosmopolitisk karakter., än nittonde århunIradets germanistiska teorier. Da hade det, åsom varande omedelbara alster och trogna ittryck af en stor kultur-rörelse af en afrjordt allmän och kosmopolitisk karakter,, nedan åter germanismen allt ifrån sitt uppof har ett exklusivt nationelt skaplynne till itt specifika kännemärke. Men ej blott voro (789 års idter i och för sig sjelfva kosmopolitiska; deras tillämpning hade ock från vörjan samma karakter. Ingenting är vauigare, än att i den tidens stämning, åsigter och åtgärder finna samma åskådning uttryckt, som Lamartine, ett halft sekel senare, i sin Marseillaise de la paiz uttalade i dessa ord: Nations, mot pompeuxz pour dire la barbarie! Vi påminna endast i förbigående om en mycket beteknande handling. Två dagar sedan preussarne besatt Longwy, inställde sig ett antal af de parisiska sektionerna inför nationalförsamlingen, och i deras namn begärde Marie-Joseph Gracchus Chenier, att fransk medborgarrätt skulle beviljas de utländske örfattare, som förfäktat fribetens och jemikhetens grundsatser och som derigenom lagt den allmänna republikens grundvalar,. När på den komitås vägnar. till hvilken förslaget öfverlemnades, Guadet uppträdde inför nationalförsamlingen, för att tillstyrka att medborgarerätt tillerkändes Payne, Bentham, Wilberforce, Mackiatosh, Pestalozzi, Washington, Klopstock, Schiller; Kosciurzko m. fl., betonade han att, om man än icke kunde hoppas att menniskorna en gång skulle utgöra, inför lagen som inför naturen, blott en enda familj, borde likväl frihetens, det allmänna broderskapets vänner vara dyrbara för en nation, som förkunnat, att hon afstode från alla eröfringar och önskade förbrödras med alla folk. Sådan var den fredliga och kosmopolitiska tendens, som utmärkte revolutionens begynnelse. Derför helsades ock revolationen med lågande förhoppningar af de upplyste i alla länder, äfven i Tyskland, såsom af en Kiopstock, hvilken beklagar att ej hans fädernesland inlagt dea förtjenst om menskligheten, som Frankrike förvärfvat, af en Voss, som uttalar sina förhoppningar om en god utgång af Frankrikes kamp mot Preussen och Österrike, äfven om verlden vore full af preussare och ville uppsluka frihetens. Derför mottogos fransmännen såsom vänner och befriare. Holländarne började sjelfve sin revolution, Rheinländarne likaså. Huar jublar ej det Rheinisk-tyska i Maivz församlade nationalkonventet, då det i en skrifvelse till franska nationalkonventet förkunnar, att Rheinländarne på en gång störtat tjuga småtyranners s. k. troner, och begär att de befriade länder, det representerade, mätte införlifvas i Frankrike, hvilket naturen sjelf velat gifva Rhein till gräns.. Anun flere år senare kunde den bekante Görres, efter freden i Campo Formio, i dessa skämtande ordalag uttrycka sin glädje, att det heliga romerska riket, denna befästade skräpkammare för allt möjligt gammalt otyg, föll i ruiner: den 30 December 1797, årsdagen af Maioz öfvergång, eftermiddagen kl. 3 dog i Regensburg, i den blomstrande åldern at 955 år, 5 månader och 28 dagar, stilla och saligt, vid fullt medvetande och efter åtnjutande af alla de heliga sakramenten, det heliga romerska riket, otymplig åminnelse. Ack, Gad, hvi skulle du först utgjuta din vrede öfver denna zodmodiga varelse. Han betade ju så oskyldigt och förnöjsamt på sina fäders marker, ät på fårens vis klippa sig tio gånger om iret, var alltid så beskedlig, så tålig, som let der föraktade, långörade lastdjuret, hvilset endast då sätter sig på tvären och slår vakut, när okynniga pojkar bränna dess öron. ). 8. V. För att rätt bedöma det revolutionära Frankrikes inblandning i grannländerna, är let nödigt att äfven komwa ihåg denna sinesstämning hos en stor del af bafolkningen de stater, dit de franska härarne framrängde. Den tidens tyskar hade sjelfva ej len föreställning om det rationella oberoenlets rätt, som sedan utvecklats under ett 1alft århundrade. För det tredie låter förf. revolutionen med onsalatet och första kejsardömet dela anvaret för det våld, som Napoleon utöfvadso not de besegrade folken. För den långa ch. ohyggliga historia, som Holland, ItaEI TO ROME DATE STADEN RETAS