Aftonbladet – 2 november 1870, sida 2

ket bevändt med Evelina och ändå se vi hvarthän hon kunde bringa en sådan mar som lord Orville. Ack, min bästa mamzelle. de allrayppersta ibland dem kunnaä inte anse sig säkra, då vi komma med., Silvia betraktade mrs Grooms bruna, grofva ansigte och kände sig alltmera förvirrad. Hon kunde icke i dessa drag spåra någon likhet hvarken med Rebeckas heroism : eller Evelinas älskvärdhet. JSeha, just så förbåller det sigs; fortfor mrs Groom, men visst händer det också, att de ibland göra oss bittra bekymmer och derför — tag er i akt, mamzelle! Men detta påmioner mig om något som jag ville tala vid er om. Ni har ett friskt och gladt humör ni; men min kära, stackars fru är klen till helsan och har lidit svåra sorger och derför får ni inte förundra er öfver, om hon inte ailiid är färdig att skratta och sjunga och vara lika munter som ni sjelf. Silvias mörka ögon uttryckte tydlig förvåning. Men madame de IEpine var mycket glad då jag för tio år sedan såg henne i Romp, sade hon. Då var hon femton år och en riktig yrhätta. Vi sprungo i trädgårdarne och lekte kurra gömma bakom ruinerna. Hon är inte glad numera, svarade mrs Groom sorgset — och hon biir det aldrig åter. Hon har dålig helsa och — och en dålig man, som inte vill lefva tillsammåns med henne.x Kommer aldrig han hit?. frågade Silvia förvånad. Nej, aldrig. Han gifte sig med henne för pengarne och kan inte med henne, eniedan hon ej är vacker. Dertör håller han sig låogt borta härifrån, och det är äfven det bästa han kan göra. Stackars min unga fru! Hon tyckte om honom från barndomen —