Aftonbladet – 1 november 1870, sida 2

som nu skett är en gudomlig nemesis af tragisk nödvändighet. Ilvad bar då Frankrike mot andra länder brutit, som nu måste så hårdt umgällas? Är det Napoleon I:s härnadsoch plundringståg i Tyskland? Dessa hafva ju vid Leipzig och Waterloo samt genom 1815 års traktater och Frankrikes derpå följande mångåriga maktlöshet blifvit försonade. År det genom Greklands befrielse, Belgiens upprättande, Turkiets upprätthållande och Rysslands försvagande. Italiens konstituerande till en fri och oberoende stat, Kinas öppnande för verldshandeln eller hanske det misslyckade föreöket att i det balfvilda Mexiko införa en ordnad styrelse under en tysk prins, är det genom allt detta Frankrike gjort sig förtjent af det gissel, hvarmed hr von Bismarck nu hemsöker dess folk? Finnes det, med ucdantag af romerska frågan, i Frankrikes hela utrikes politik sedan dess sednaste stora hemsökelse år 1815 och intill det pu pågående kriget en enda handling, hvilken en frihetens och civilisationens vän med fog kan anse såsom förtjent af en nemesie? Har under hela denna tid Frankrike för egen del kränkt något främmande europeiskt lands territorium elter mot dess vilja xannekterat en tumsbredd land? Har icke dess politik i allmänhet visat sig genomträngd af aktning för andra staters sjelfständighet och fria folks sjelfbestämningsrätt 7 Vill man nödvändigt spåra en nemesis, så skulle man möjligtvis kunna upptäcka orsakerna dertill i Frankrikes overksamhet, då Tyskland plundrade Danmark, eller i dess låogsodighet i afseende på Preussens vägran att uppfylla sina i Pragfreden å.agna förpligtelser; men Försynens vägar äro outransakliga, och vi vilja icke forska efter anledningarne till dess beslut. Allraminst skola vi tillåta oss att anse hvarje krigshär, hvilken stridslyckan någon tid varit huld, såsom ett redskap i Guds hand, hvarje folk, som träffats af motgångar, nederlag och hemsökelser af a:la slag, såsom lidande ett rättvist straff för sina synder och missgerningar. Steget från en dylik åsigt och till vördnaden för styrkans rätt., såsom en gudomlig, är icke långt. — — Lika litet, som vi kunna erkänna det nuvarande Tyskland såsom en förkämpe för frihet och rätt, af hvilken verlden icke har någonting att frukta, lika litet kunna vi erkänna Frankrikes olycka sågom ett välförtjent straff för begångna missgerningar eller såsom en naturlig följd af tyskarnes öfverlägsenhet i andligt och lekamligt afseende öfver det franska folket. Striden har helt andra orsaker: dess följder måste bedömas ur helt äånnan synpunkt, och hvad sympatierna för det ena eller andra folket angår, så kunna de endast konstaterag och förklaras, men icke bortresonneras, ty den stora massans sympatier bero icke på historiska forskningar eller kallt reflekterande öfver olitiska fördelar, utan på en känslostämning, som Bär sin grund i kränkta rättsbegrepp, i medfödd afsky för våld och svek, i instinktlik fruktan för en öfvermodig grannes hastigt växande makt. — -— Vi fästa oss endast vid Preussens historia under den senaste tiden, den tid, hvilken bragt det premasiska systemets frukter till mognad och måända inom kort skall se tyska kejsarekronan på reusserkupgens hufvud. Hvad finna vi i denna historia? Först och främst det öppna och hånfulla trots mot sitt lands grundlag och mot de enklaste reglor för en konstitutionel regering, som grefve von Bismarck och hans medbröder åren 1862 —1863 ådagalade och hvarigenom, såsom hr Forssell anmärker, denne statsman började förvärfva sig det anseexde såsom verldens störste våldsman, hvilket så många umåtändigheter bidraleit att föröka. Så hafva vi våldsgerningarne mot I Danmark af år 1864, hvilka herr Forssell nödgas för ett ögonblick utstryka. för att kunna genomföra sin deduktion om hvart Sveriges sympatier vid krigets början borde hafva vändt sig. DerefIter kommer det svekfulla sätt, hvarpå 1866 års Istora krig emot Österrike framkallades, och hvarom, bland andra, grefve Henning Hamilton i sin förlidet år utgifna broschyr, Kriget i Tyskland år 1866, lemnat en lika fullständig som föga uppbygglig skildring. Vidare upptager meritförteckringen det lömska öfverfallandet af Hannover m. fl. I sjelfständiga stater och den skamliga behandlingen Jaf Frankfurt. Slutligen sättes kronan på verket medelst det lumpna löftesbrottet att icke till verkI ställighet befordra den förpligtelse i Pragtraktaten I som afsåg anställande af Fri omröstning i NordI slesvig, och medelst intrigerna för Sydtysklandsa l indragande i den preussiska, allt uppslukande hvirf.I veln. Att dessa intriger, dessa svek och vålds bandlingar varit nödvändiga för genomförandet af den utan tvifvel både historiskt och på andra sätt berättigade statsbildning, hvarur ett enigt Tyskland skulle framgå, tillåta vi oss för vår del att betvifla, ty vi älska tro, att om en id har Ffjanning och lif uti sig, så går den bäst framåt och I vinner den största, mest välsignelserika segsrn på I det rättas väg, genom öfvertygelsens makt och I sanningens inneboende kraft, utan allt unlitande af de medel, som måste helgas af ändamålet. Man I må, likasom herr Forssell, med resignation böja hufvudet inför ett fulländadt verlåshistoriskt fakI tum och i sitt stilla sinne tänka, att allt hvad som I sker är bäst och att intet ondt finnes, som icke har något godt med sig; men det är icke med den blifvande historieforskningen: eller dess domslut samtiden har att skaffa. Dess pligt är att hålla I det offentliga rättsmnedvetandet hos folken vaket I och att uttala sin förkastelsedom öfver orättfärI dighetea och våldet, hvarhelst de framträda och huru mycket de än må förskapa sig till ljusets englar; dess rättighet är att bedöma händelserna allt eftersom de framträda, från sin ståndpunkt, såsom ett ögonvitne, hvars sinne ännu är genomI trängdt af harm och ovilja öfver, hvad det sett. Aliraminst kan det fordras, att regeringarne skola göra samtida verldshändelser till föremål för ett fatalistiskt betraktelsesätt, och, med afseende på de goda resultat, hvilka dessa händelser måhända — måhända också icke i en mer eller mindre aflägsen framtid kunna medföra, helt lugnt lägga händerna i kors och med likgiltighet se en ny makt uppväxa, som har eröfringen till grund, möjligen till mäl, och som till följd af såväl egendomliga gränsförbållanden som, för att begagna ett vackert ord, starkt utpreglad nationalkänsla, kan blifva hotande för de större grannstaternas territoriella integritet, för de mindres sjelfbeståna. Ingen lärer neka, att det öfvermäktiga Preussen, med I sina traditioner, sitt regeringssystem, sin till folktro öfvergångna uppfattning af Preussens roll inom hela den germaniska verlden, kunde tänkas innebära en sådan fara. Frankrike, Österrike, Ryssland. Holland, Schweiz voro i mer eller mindre män närmast utgatta derför. Samtliga dessa stater hafva rika och fruktbara provinser med mer eller mindre rent tysktalande befolkning, hvilka skulle tillföra Preussen en ytterligare högst betydlig makttillökning och hvilkas återförening med det stora fäderneslandet skulle göra Preussens regering ännu mera populär, Tysklands folk ännu mera glömskt af :I denna regerings reaktionära tendenser. Danmark lär redan bevis nog derpå, men vill man hafva flera, så behöfver .man blott öppna någon af de småskrifter, hvilka på senaste tiden öfversvimmat tyska bokmarknaden och med begärlighet läsas af tyska folket, och man skall finna mer eller mindre tydligt uttalade förhoppningar om gränsregleringar mot Holland och Schweiz, hån och smädelser mot Österrike, påståenden om det oberättigade i Hollands tillvaro såsom sjelfständig stat, ifrig åtrå efter Luxemburg, koketterande med tyskarne i östersjöprovinserna o. 8 v. Redan år 1858 kund vid S iska hofvet en minister öp