Aftonbladet – 1 november 1870, sida 2

gateller syntes icke störa den allmänna munterheten. Midtemot klockan fanns ett annat minnesmärke från samma tidsålder — en bärstol af svart, poleradt trä med förgylda sniderier, spegelglas midtför och på sidorna samt med klädsel af purpursammet. Ofvanför bärstolen hängde porträttet at en dam som kanske under lifstiden varit dess egariona — en dam i blekröd robe, med fina drag och milda, lå ögon, högt, pudradt hår och ett graciöst eende öfver sina rosenläppar. Huru lefvande log ej denna bild ofvanför den likbårika bärstolen, nu så öde och spöklik, utan sin intagande herrskarinna. Huru lätt man kunde tänka sig henne sittande i depsamma, ned en adoratör på hvardera sidan och sakta vöjande sitt pudrade hufvud, under det hon ned sin tids högtidliga ståt lät sig bäras ramåt Versailles gator. Under det Silvia satt försjunken i drömnar började besynnerliga ljud förnimmas från tlockan, först ett sakta qvidande, som om on varit en plågad, lefvande varelse; derpå vörjade hon i dämpad, gnällande ton spela ågra föråldrade melodier af -Lulliv och Raneau,. Silvia fick stora ögon och väntade wi herdar och herdinnor skulle börja dansa sfter dessa pipande toner, men de ville icke öra på sig och musiken fortfor ännu en tund, tills den efter två afmätta, skorrande jad åter tystnade. Hvad sitter ni här och täuker på? fråade mrs Groom, som obemärkt kommit in. Silvia spratt upp och började skratta. Jag tänkte på det här underliga djuret ch på porträttet och bärstoleny, svarade on gladt; ni kan inte tro hvad detta alltammaps har gifvit mig besynnerliga fantaier. Jag såg den här vackra damen så tyd gt sitta helt lefvande, fyllig och rödblom-!