Aftonbladet – 31 oktober 1870, sida 2

sko tyskarnes, pligt att vårda och uppfostra en tyska nationalkänslan, att förbjuda krig, tt förhindra förräderi, egennytta, stöld Tyskands stater emellan? Aldrig förr ha vi hört tt sådant anspråk omtalas. Författarens ofvan anförda betraktelse om Frankrikes och Tysklands forna, inbördes örhållanden är i sjelfva verket ohistorisk ill en grad, som är förvånande. Författaen gör nemligen nutidens åsigter och synounkter absolut gällande vid bedömandet af ängesedan förflutna tilldragelser. Numera, nationaliteternas århundrade, har man en annan måttstock för omdömet om brödrakrig, ia i de tider, då det var den naturligaste sak i verlden, att katolske tyskar förbundo sig med spanjorer mot protestuntiske tyskar, understödda af skandinaver. Nationalitetsden, i sin moderna form, daterar sig först från franska revolutionen, af hvars folkväldes-grundsats hon utgör den ena sidan. Med nutidens åsigter står det väl tillsammans att tala om folkslägtskapen såsom ledande poitisk princip, om orättmätigheten af fransk inblandning i Tysklands eller af tysk inblandning i Danmarks angelägenheter, men på femton-, sextonoch sjuttonhundratalen, under det gamla jemvigtssystemets) herravälde, under kabinettspolitikens tidehvarf, fann man visserligen icke en fransk-sachsisk allians onaturligare, än ett svenskt-danskt krig. När undantagsvis en bättre känsla, en mera framsynt tanke gåfvo sig luft, när t. ex. en eller annan statsman önskade fred ech förbund mellan de nordiska staterna, icke betraktade han då såsom en gudlös onaturlighet, om Ryssland hetsade Sverige och Danmark mot hvarandra, utan han hvälfde på dessa stater sjelfva ansvaret för de fruktade följderna af deras kortsynta oenighet Hvarje tid bör bedömas först och främs från synpunkten af dess egen kultur, des åsigter, dess bildning, dess moral, dess all männa tillstånd. Detta är det oundgängliga vilkoret för ett rättvist omdöme. Härmed mena vi dock icke, att historikern blot har att inregistrera hvad som skett och förklara att allt är ganska godt; vi hylla e fatalismen och hålla den filosofi för gansk: oförnuftig, hvars bekanta, från Dryden What is, is right, öfversatta slagord säger att det verkliga är det förmuftiga och tvärtom. — Derför har ock historikern rätt att på det förflatna avlägga äfven ett ideal mått, sådant han funnit det i ljuset af si egen tids högre bildning: endast så förete historien en utveckling, endast så får ho sin moral. Men hur riktig och vigtig denn synpunkt än må vara, uteslutande giltighe har den dock ej. Resultatet af hr F:s undersökning intil den punkt, dit vi nu hunnit, är på grund a de skäl, hvilka vi härmed något analyserat att Sveriges sympatier borde hafva vänd sig till Tyskland och emot Frankrike. Här vid har författaren försökt att för ett ögon blick utstryka året 1864 ur sitt minne Men då nu verkligen detta 1864 finnes ti i Europas annaler,, då Nordslesvig blifvi eröfradt och Pragfreden förhånad, hur stäl ler sig saken då, ega Sveriges franska sym patier derigenom något berättigande? Be svarandet af den frågan upptager de sist 20 sidorna af författarens skrift. Framställ ningen är här mindre klar, isynnerhet ä ämnets disposition allt annat än redig, me vi skola ändock ej undandraga oss besväre att äfven här följa författaren i spåren.