Aftonbladet – 31 oktober 1870, sida 2

Ännu en fransk stämma med anseende har t sig för att protestera mot påståendet att pinionen i Frankrike skulle velat och forrat kriget. Det är den gamle Gnuizot, som en till Times insänd skrifvelse yttrar sig så äl öfver denna fråga som om de tyska an4 pr D pråken på Elsass och Lothringen. — Denlä amle statsmannen skrifver: a Det tros temligen allmänt i England, först !r ch främst att Frankrike har övskat och arit orsaken till det nuvarande kriget medf ?reussen; och för det andra att Frankrike ill följd af de motgångar, som drabbat den ranska armen, icke längre är i stånd att ortsätta kriget, utan bör antaga de fredsilkor, som Preussen dikterar, huru hårda lessa vilkor än må vara. Jag tror, att den ngelska allmänheten misstager sig i båda lessa afseenden, och att hon misstager sig, lerför att hon dömer efter utseendet, men cke efter verkligheten och sakförbållandena. För att bevisa detta, måste jag gå några är tillbaka. Om vi verkligen önska förstå n nations önskningar, få vi ej söka bilda ss en föreställning om dem från en enda dag ler ett enstaka faktum. Om Frankrike är 1852 helsade det andra sejsaredömet välkommet, var det derför att vatiocen fruktade anarki, och icke derför att non önskade krig. Så allmän och uppenbar var verkligen denna förklaring rörande en redspolitik, att regeringen fann det nödvänligt att visa aktning derför och vid åtskiliga tillfällen förklara: L Empire, cest la ixo. Nationens tänkesätt i detta afseende förändrades icke hvarken genom kriget på Krim eller kriget i Italien. Hon ådagalade : sin vanliga militära värme vid deras utförande, men hade icke visat någon ifrig längtan efter dem och var tydligen mycket glad att se dem så snart slut. Dessa båda krig lärde Frankrike att så mycket bättre uppskatta fredens välsignelser, och kriget i Mexiko utvecklade än ytterligare hennes fredliga tendenser och önskningar. Från 1866 till 1870 nödgade nationen ingalunda, trots den missbelåtenhet, som uppstod genom slaget vid Sadowa och dettas följder, den kejserliga regeriogen att bekriga Preussen. Hon vägrade inga statsanslag, som regeringen begärde för att hålla sig redo, om så behöfdes, men då hon beviljade dem, uttalade hon alltid sin benägenhet för en fredspolitik. Det var hos den kejserliga regeringen sjelf, som tanken på krig uppstod; det var af den, som i öfverenzstämmelse med det första kejsardömets krigiska traditioner och för att gagna det andras dynastiska intressen, kriget betraktades såsom en nödvändighet. Napoleon IlI:s regering invecklade sig vid denna tid i en labyrint af oredliga och trolösa underhandlingar, anvtiogea i afsigt att afvakta ett lämpligt tillfälle att bekriga Preussen eller i förhoppning att bli fritagen från nödvändigheten att föra krig gerom en så stor landvinniag, att den tillfredsställde kejsarens egenkärlek och tillförsäkrade honom lugn. Situationen var tillräckligt intrasslad, då prinsens at Hohevzollerns kandidatur år 1870 tillkännagafs. Denna utvidgning af den preussiska makten i Europa motsatte sig genast den kejserliga regeringen kraftigt, hvarigevom man tydligen kunde förstå, att en sådan förveckling skulle ha krig till följd. Den hållning, franska regeringen intog, var mycket öfverdrifven och alldeles motsatsen till nyhgen inträffade öfverraskande fall, men den preussiska regeringen handlade slugt och klokt. Vid inbändigandet af franska regeringens protest beslöt hon, att den preussiska prinsen skulle afsäga sig kandidaturen till Spaniens tron, och detta tillkännagafs officielt för franska regeringen af den spanska. Denna svårighet var sålunda undavröjd; vi hade stretat igenom denna eländiga diplomatiska hålväg och freden tycktes vara viss. Just vid denna tid var det en stark rörelse hos oss för att åstadkomma en reform i den kejserliga regeringen och återgå till dea jarlamentariska styrelsens större säkerhet. Åunu en gång begärde landet och tycktes vara ganska nära att erhålla sin rätt och sitt nödvändiga inflytande på sina egna angelägenheters handhafvande. Kejsareo, bans hof och hans egennyttiga anhängare i de franska kamrarne voro på vippen att förlora sin personliga makt. Jag vet ej och jag vårdar mig ej om att fråga, hvem som var första upphofvet till, att en exceptionel, gagnlös och misshaglig begäran skulle ställas till konungen af Preussen. Han uppmanades att garantera, att prinsens af Hoherzollern återkallade kandidatur aldrig på någon tid eller under några omständigheter skulle ånyo upptagas. Såsom msn kunde vänta sig, afslog konungen af Preussen denna begäran. Genast förklarades krig mot Preussen med blind och passionerad öfveriloing af den kejserliga regeringen och den, som vanligen försvarade henne i de franska kamrarne, gynnade af den högst oförlåtliga svagheten hos parlamentsreformens vänner, både i ministeren och lagstiftande kåren samt till trots för några få förståndiga och modiga protester, och i sjelfva verket öfvertog Frankrikes personlige herrskare, ehuru han ej medgaf det, hela lednivgen af kriget. Här kan jag stanna. Några dagar efter detta beklagligs och all förmåga saknandekejserliga initiativ voro våra armeer slagna, kejsaren fången i Sedan och afsatt i Paris. Den kejserliga regimen, kejsaren, ministrar, senat, lagstiftande kår, allt försvann tillsammans. Åter igen i besittning af Frankrike, såg dea franska nationen sig nödsakad att fortsätta det krig, som hon hvarken sökt eller önskat. Den regering, som genast improviserades, förklarade, att hon icke hade någon annan önskan än att upprätthålla nationaläran och återställa freden. Men de preussiska segrarne ha efterföljts af anspråk från segervinnarnes regering, och tack vare hennes yrkanden fortfar kriget, oaktadt dess apphofsmän försvunnit, någon fransk äregiAre Lör oo ir r 7 OO Ge om me MÅ —0 VM MH GH