Aftonbladet – 29 oktober 1870, sida 2

renstern och venstra centerp, snförd af den barisiska advokatkårens båtonnier, Grevy, np af det republikanska partiets mest ansedda nedlemmar, den 20 infunnit sig hos Gametta för att visa honom nödvändigheten af tt sådant steg. De medförde fullmakter till tt antal af sextio från andra medlemmar if det demokratiska partiet. — I sitt tal till sambetta hade Grevy bland annat yttrat: Frankrike vill freden, Tyskland önskar hene, hr von Bismarck vägrar ej att ingå hen1e, men han vill endast underhandla med en egelbunden regering, och han anser ej styelsen för nationalförsvaret som en sådan. andra sidan tillåta er ej sjelfva de vilkor varunder I kommit till makten, det uppdrag högt förklarat eder vilja utföra, till och ned om hr von Bismarck skulle samtycka att erkänna er som faktisk regering, de tillåta er ej, säger jag, att ingå på de vilkor hvartill han skulle kunna samtycka, vore de in från hans synpunkt moderata. Vi beinna oss således i en återvändsgränd, och det finns blott ett sätt att komma derutur, och det är att genast utskrifva val, att inkalia en nationalförsamling, ur hvilken en laglig styrelse, med hvilken Preussen kan underhandla, skall utgå. På de inkast Gambetta gjorde om omöjligheten att anställa val i de ockuperade provinserna, hade Grevy svarat: Hr von Bismarck har förklarat, att han ej skall hindra valen i de af tyska trupper besatta departementerna. Vi skola ej efter en månad erhålla bättre vilkor, men om en månad skola vågra tusen menniskor mer ha omkommit och Frankrike blifvit bragt ännu närmare undergångens brant. Siotligen är det för att vi må finna bundeförvändter i Europa nödvändigt att Frankrikes regering erkännes af de törnämsta makterna.n Om samtalet haft några resuitater, och hvilka, nämner ej korrespondenten. Den engelska pressen, som hittills endast sett idel anarki och vanmakt i Frankrikes ställning under dessa vilkor, då dess nya regering måst så godt som bygga upp allt ifrån grunden, skapa en ny arme, en ny förvaltning, nya resurser, börjar nu efterhand komma till en annan åsigt. Ett exempel derpå är Speclator, som i ett af sina senaste nummer underkastar denna villfarelse hos pressen och opinionen en fördomsfri kritik. Tidningen yttrar: Vid första påseendet tyckas de, som proklamera Frankrikes yttersta förfall, hafva rätt. Förmågan att strida är ett nödvändigt element hos en stam, som vill bibehålla sitt oberoende. Men Frankrike tyckes i ytliga betraktares ögon sakna denna förmåga. Hvarför taga soldaterna till flykten öfverallt der de möta fienden? På många orter gifva sig de franska medborgarne vid blotta underrättelsen om preussarnes ankomst. Departementerna tyckas vara alldeles ur stånd att organisera någonting, icke endast en armå, men äfven ett regemente, ja ett kompani, som är i stånd att göra motstånd. Inga chefer för de borgerliga angelägenheterna, ingen polik, ingentiog annat än denna obestämda tanke att någon gång triumferg öfver fienden. Stora landsträckor, falla af menniskoroch rikedomar, förblifva i en fallkomlig overksamhet; under det fransmännen i de ockuperade landsdelsrne tyckas vara så modfällda att de icke ens våga uppbryta skenorna på en jernväg. The Spectator föreekar icke tillvaron af dessa förfärliga fakta, men hon erkänner icke de slutsatser man deraf vill draga: Hvad först den militära synpunkten beträffar, är det sannt. att armån på det hela taget har saknat disciplin, motståndskraft, sjelfförtroende, och likväl bar den, oaktadt upptäckandet af sina chefers oduglighet, sla— gits ganska bra, och soldaterna hafva, chura utan disciplin, uppfört sig på ett sätt, värdigt Frankrikes bästa dagar. Utom ledet har manskapet visat en mycken berömvärd anda. Trochu har med sig hundratusen man, som i sjelfva verket endast äro frivilliga och som enligt sina fienders vitnesbörd uppföra sig mycket väl och bibehålla sic fasthet till och med då de reguliera trupperna taga till flykten. Alla dessa män komma från provinserna, och bakom Loire liksom i södern finnas tvåbundratusen man, allesammans beslutsamma att göra motstånd. Historien om Orleans fall, som blifvit ille förstådd både i Versailles och i England, bevisar att mobilgardena hålla ut så länge deras generaler tillåta det eller icke bristen på artilleri gör det omöjligt. Medborgarne i Paris, Lyon och Marseille hafva visat en lika ifver, och isynnerhet lyonneserna hafva, sedan de med största beslutsamhet trotsat ett uppror, organiserat sig på ett beundrausvärdt sätt. Sålonda kan man säga, att under loppet af sex veckor ha fransmännen satt upp ett hundratal regementen af tretusen mån hvardera. De äro dåligt beväpnade, ekiperade och exercerade och hafva till större delen unga och hvad värre är okunniga officerare; men alla dessa beklagliga omständigheter bevisa, huru stark den känsla måste vara som kommer dem att resa sig i massa. En enda seger, ett enda bevis på att de-kunna slå tyskarne och att de sistnämnda äro menniskor och icke kämpande andar — och alla desse män skola blifva fruktansvärde soldater, kanske ur stånd att slå preussarne som äro de uthålligaste soldaterne, men i bög grad egnade att göra deras segrar värdelösa för dem. Man måste anmärka, att fransmännen icke strida för sioa hem. De kunna få fred i morgon genom att lemna ifrån sig en landremsa, som de knappast känna; men detta öfverlemnande skulle innebära en förödmjukelse och de strida icke med sjelftillit; ty de se de regelbundna trupperna taga till flykten, icke med skicklighet, ty de hafva inga anförare, men med stor beslutsamhet. Långt ifrån att visa tvekan till förslappning visa 9 större itver för striden än år 1813 och 15. Hvad den borgerliga kapaciteten beträffar, gäller det att uppfatta situationen idess helhet och icke stanna vid specialiteter. Se