Aftonbladet – 29 oktober 1870, sida 2

slottet skall jag sofva i natt. Mrs Groom stirrade på den oförvägna, unga rebellen och utbrast i ett ljudligt skratt. Det tycker jag om! sade hon; jag tycker om när det är ruff i humöret; och, kära barn, tillade hon vänligt, nog är jag villig och nöjd att gå ditöfver till slottet i denna stund, men finner pi inte sjelf att ni dermed appfyller lady Johns innerliga åstundan? Hon menade väl inte på detta sättet, men dithän ville hon ändå att det skulle komma., sNaturligtvis, jan, svarade Silvia och drog häftigt på sig handskarne; och likväl har ni velat att jag skulle stanna öfver middagen, mrs Groom. Hvad gjorde det? Var ej middagen god? frågade mrs Groom med filosofiskt lugn. Hur kan ni skämta! inföll Silvia i det hon stampade i golfvet och såg mäkta ond ot; pjag är ganska ond. År ni?, svarade mrs Groom och runkade betänksamt på hufvudet. Ja, då få vi väl begifva oss af, kan jag tro. Naturligtvis skola vi det, svarade Silvia lifligt och skyndade ned till salongen, för att säga lady John farväl. Huru? ÄAnmnar ni gå, fastän madame de IEpine ej är kommen ? utbrast lady John, synbart missnöjd. Det kan aldrig vara ert allvar, mademoiselle Nardi? Men det var Silvias fulla allvar och hon lät icke rubba sin föresats. Både professor Smith och den intagande Ada sökte förgäfves öfvertala henne att stanna. Mr Loveli strök sina polisonger och såg mulen ut; miss Georgie kröp in i ett hörn som en liten skrämd rätta och sade icke ett ord; och Silvia, ehuru något blek, förklarade med leende min och skämtsam röst att hon riktigt längtade efter att få bo i ett gammalt ödsligt slott, samt hoppades att der måtte spöka,