Aftonbladet – 29 oktober 1870, sida 2

andan, såg både löjlig och ömklig ut, mer lady John var obeveklig. Ni måste ovilkorligt fara,, sade hon myc ket bestämdt; hur kan jag neka, ifall n stannar ? Mrs Green var tålig, men äfven tålamoc har sin gräns. Hon frågade harmsen hvarför hon vore skyldig att flacka omkring : landet för mademoiselle Nardis skull; på bvilket lady John kallt genmälde, att sådant vore följden af ait eskortera unga damer och att mrs Green bättre borde se sig för er annan gång. Några väl afpassade artighetel ofvanpå denna skarpa tillrättavisning, satte lady John i tillfälle att genomdrifva sin plan och som resvagnen under tiden hade kör fram och mrs Green snart derpå ätit sin frukost, cteg hon upp och for till lady John: stora belätenhet sina färde. Då mrs Groom fick höra af Silvia hvac som hade tilldragit sig, hvad hon gjort och bura förträffligt allt hade lyckats, en berättelse som Silvia gjorde med stor liflighet, så bon ingenting mindre än;belåten ut med alltihoj Madame de YErpine bar för svag hels: att kunna resa fort,, svarade hon, synbar missbelåten; ni borde först ha rådgjort mec mig, mamzelle. Jag ville få madame de I Epines tillåtels att bo på slottet, svarade Silvia hastigt. Ni ville... pi ville upprepade mrs Groon med ännu synbarare missnöje. Det nödvändiga är att inte hon, st:ckars liten, tröttas för mycket. Hon har haft svåra pröfningar i sid dar skall jag säga or. Jag äl ganska säker på att bon inte förmår res: ända fram i afton, och så får ni ändå lo att stanna. Silvia blef högröd. Men jag vill inte stanna härl utbrast hon ganska ond. Jag vill gå genast... genast, mrs Greoml