Aftonbladet – 29 oktober 1870, sida 2

yska sjöröfverierna på våra vatten, de tyska jt lärjoiogarna och mordbrännarebragderna på j(c ära kuster, vi minnas Käpplingemordets faor och skändiigheter. Och man behöfvert verkligen ej gå tre och ett halft århundrade ls illbaka, för att ännu finna qvarlefvor af denna 1 ;yska inflytelse, som under medeltiden var en I svensk landsplåga, eftersom ännu 1672 stär-: lerna hade anledning att besvära sig öfverli atländingarnes intrång i borgmästareoch li rådmanstjensterna. Det är ej emedan vi till-!1 näta dessa fordna förhållanden någon afgö-! ande betydelse för nutiden, ännu mindre iör4 stt uppfriska något nationalhat., vi görall lessa påminnelser vid hr F:s förskönande j! ramställning, som så lätt halkar öfver dessa 1! sorgliga minnen; men oss synes att de åt-J minstone ej böra frånkännas all vigt af den,! som ur de bedröfiiga minnena af fransmän-! ens forna framfart i Tyskland låter detjt som nu skett växa upp, såsom ingenting niodre än en nemesis divina af ett slagsl: ragisk nödvändighet. 1 I forsättningen af sina betraktelser öfver !l våra förbindelser med Tyskland, anmärker örf. att vi under den nyare tiden med detta : and haft stora historiska minnen gemen-l samma, de krigiska bragdernas och de ideella : segrarnes minnen; vår störste konung för-! skaffade sig ära och välsignelse bland Tysk-: ands folk, och från Tyskland fick Sverige en fursteätt, hvars minne det aldrig förglömmer,. Hvad först vidkommer den ära ochl välsignelse, som Gustaf Adolf förvärfvat bland tyskarne, så är det både si och så med den saken. Det är kortsyntheten — säga germanisterna — som firat trosfrihetens räddning genom svenskarnes deltagandsa i tretioåriga kriget; blott skam och skada skördade Tyskland, som eljest skulle blifvit sammansmält till en mäktig enhet, om Ferdinand II och Waldstein fått råda. För detta germanistiska betraktelsesätt, som stundligen aflar af sig så mycken falsk patos och oredlig tendens i den nyare tyska historieskrifningen, framstår Sveriges delaktighet i religionskriget just icke såsom värd någon ära och välsigaelsen. Vi borde ej behöfva påminna hr F. om, hvad en utmärkt svensk historiker nyligen härom yttrat i hr F:s egen tidskrift; redan för elfva år sedan hade samme förskare anledning att såsom en kärkommen företeelse påpeka, när ännu i våra dagar pågon gång en tysk historieskrifvare är nog oväldig och fri från nationella fördomar för att låta vår store konung rättvisa vederfaras, samt nog modig och sanningsälskande, för att härvid öppet uppträda mot sina af ett slags patriotiskt partisinne förblindade -landsmän. Det är ej blott katoliker, utan lika väl protestantiske författare, som nu göra sitt bästa för att framställa Gustaf Adolf i en för hvarje tyskt hjerta så förhatlig dager som möjligt,; med österrikaren Hurter förena sig hrr Bensen, Klopp m. fl. Ena mängd andra nämner förf. af den antydda tidskriftsuppsatsen, dr Hammarstrand, i en 1859 offentliggjord anmälan af Helbigs afbandling om Gustaf Adolf och kurfurstarne af Sachsen och Brandenburg. Denna ymniga litteratur utgör en rätt egendomlig illnstration till den ära och välsignelse,, som tyskarne skänka Gustaf Adolf, och till beskaffepheten af de starka förbindelser med Tyskland, som vår fosterländska tradition förvarar. Oss synes denna germanistiska historieskrifning mindre vitna om förhållandet till en broder, än erinra om det poetiska vredesatbrott, hvarmed en af den första schlesiska diktarskolans män, friherre Friederich von Logau (1604— 1655) helsade svenskarne: Alles Inselt von dem Vieh, das ihr raubtet durch das Land, Asche von gesammtem Ort, den ihr setztet in den Brand, Gäbe Seife nicht genug, auch die Oder reichte nicht, Abzuwaschen innern Fleck, driäber Fv Gewissen richt; Fiählt es selbsten, was es ist, ich verschweig es jetzt mit Fleiss, Weil Gott, was ihr ihm und uns mitgespielet, selbsten weiss. Att den pfalziska konungaätten på vår tron skulle utgöra ett vänskapsoch frändskapsband mellan Sverige och Tyskland, är oss ofattligt. Om svenska riksdagen till Vasarnes efterträdare valde en från dem på mödernet härstammande, i Sverige uppfostrad och fallkomligen naturaliserad, tysk fursteson, så inse vi ej att vi derför äro Tyskland någon tacksamhet skyldige. Ty godkänneg en sådan mening, så skulle man, å andra sidan, också ha rätt att harmas öfver detta land för allt hvad dåligt vi af fritt val derifrån hemtat, Man skulle t. ex. ondgöras öfver tyskarne derför, att vi från dem fått bekantskapen med det olycksbringande bränvinet. Rimligast torde vi sålunda utesluta den pfalziska regentätten ur listan på våra starka förbindelser med Tyskland. Hvad förf. vidare ordar om vår kulturs frändskap med Tyskland,, få vi i det följande anledning att något uppehålla oss vid. Slutligen åberopar han, att våra ekonomiska intressen äro nära förbundna med Tyskland. Huru denna omständighet kan tjena till bevis för förf:s sats — att lika starka som våra naturliga förbindelser med Tyskland äro, lika svaga äro de trådar som fästa vår nations lif vid Frankrike — förefaller mindre klart, från förf:s egen synpunkt, när han strax derpå tillägger, att vår export och import på England och Frankrike redan är tetydligt mycket större än till Nordtyskland. Från de starka naturliga förbindelsernav med Tyskland komma vi ny till de svaga trådar,, som knyta oss samman med Frankrike. Förf. nekar, att vi stå i några politiska förbindelser till detta land; visserligen voro vi tillförene fransmännens allierade, men det systemet fick i Tilsitfreden sin snöpliga ändalykt, och Finlands förlust torde vara det vigtigaste minne Sverige har i behåll af setta system. Det är således Frankrike, som bär skulden för förlusten af Finland. En i sanning ny upptäckt! Hittills har man