Aftonbladet – 29 oktober 1870, sida 2

trott, att skulden drabbar den vanvettige despot, som i början af detta sekel styrdelm Sverige och som man olyckligtvis dröjde nåd: ora år för länge att köra bort ur ett land, te som han bragte till undergångens brant. Hr pi F. har ingenting att säga om det trofasta ä bistånd från Frankrikes sida, som på OCarlllä XTI:es tid lät Sverige gå temligen helskin-!k nadt ur en ytterst vådlig kamp. Ej heller li nämner han med ett enda ord, att utanb Frankrikes bistånd Gustaf III hvarken skulle si förmått utföra den statshvälfning, som räd-tc dade oss undan Polens öde, hvilket Ryss-l!d land och Preussen öfver oss beslutit, eller att n föra det krig mot Ryssland som befäste vår o räddade sjeliständighet. Hr F. säger, att det s var franska revolutionen, som bröt den lfr traditionella fransk-svenska alliansen. — Vijsi förmoda, att förf. utan afsigt användt detta d tvetydiga och förvillande uttryckssätt — förle! villande, säga vi, ty hela sammanhanget vill åstadkomma det intrycket, att det är Frank-!b rikes skuld, att den politiska vänskapen melv lan de båda länderna upphörde. Skola vilv då behöfva erinra om, huru Gustaf III äfla1: des att åstadkomma en liga mellan de en-d väldige monarkerna mot det nya konstitu-la tionella kungadömet i Frankrike, och huru jv han drömde om äran att få föra kossakerna li not Paris? Om sedermera förmyndare-re-n geringen ej ville mottaga franska sändebudet, f hr Verninac, är det väl revolutionens,, ärs det Frankrikes skuld? Var det Frankrike, eller var det Gustaf Adolf, som bragte de båda gamla bundsförvandterna i krig med hvarandra, och var det ej siutligen Carl Johan som frivilligt och mot vårt lands öoskan valde den ryska alliansen frataför den franska? Vi blefvo sålunda tyskarses bundsförvandter i det stora kriget mot Napoleon; k hvilken ära och välsignelse vi för dettalt bistånd numera skörda från tysk sida, derom ) har nyligen talats i den af hr F. redigerade ! tidskrift. På tal om vira starka förbindellr ser med Tyskland borde förf. ej ha glömtv 1813 och den egendomliga tack, man skänt L l ! j j 1 ker oss för hjelpen då. Han borde ej heller — för att ej gå längre tillbaka — ha glömt, hur Preussen med vanlig lömskhet förenade sig med Carl XII:s många fiender, hur det sammansvor sig med Ryssland, för att upplj rätthålla frihetstidens anarki i Sverige och vid tillfälle plundra oss, hur det mot slutet af Gustaf Ill:es ryska krig lurade på att komma i besittniog af Pommern 0. s. v. Det är detta samma Preussen, hvilket vi 1813 hjelpte till att lyfta upp ur förnedringen, som nu kommenderar Tysklands militära j: makt. Det är med ledsnad vi nödgas säga, att hr : F:s framställning af våra politiska förbindel: ser med Tyskland och Frankrike är någon: ting värre, än blott ensidig. Låt oss nu ka-: sta en blick på hvad han har att anföra om : vår kulturs stora frändskap med den tyska j: och ringa sammanhang med den franska. Hr F. talar någonstädes om den tyska l: nationens sedliga allvar och i grunden nyktra l: sinne., Läsaren blir säkerligen förvänad,: men vi försäkra att citatet är riktigt. Vil ha alltid trott, och mången med oss, att just ! ! L i den senare punkten röjer sig en djup kontrast mellan det nordiska och det tyska lynnet, likasom mellan det franska och det tyska. Eller känna vi oss ej tillbakastötta af denna germaniska ,Uberschwänglichkeit, som : simmar och frustar i ett landlöst och bottenlöst haf af oklart och rörligt gemiäth? Är det ett nyktert sinne, som gitver sig tillkänna i den tyska naturfilosofiens mysterier, eller i den tyska ny-romantikens fantasterier, hvilka . äfven i det förmildrade återljud, hvari del; nådde värt land. (fosforismen), väckt det svenska lynnets vämjelse och löje? Är det nykterheten, som presiderar vid dessa vidt-. berömda tyska konstruktioner aus der Tiefe dess Bewusstseinso, som ej blott på filosofiens . och konstlärans område gripit starkt omkring . sig, utan äfven på historiens? Hvart har nykterheten tagit vägen i hela den stora ger manistiska litteraturen, bland desse författare, som göra Athenarne till germaner., som bevisa att deindiska sagorna äro urdeutsch, som aonektera den fornnordiska litteraturen till den tyske andens verldsrike, och för tysk egendom förklara allt hvad som haft någon betydelse för mensklighetens utveckling? Ur den germanistiska fraseologien har hr F. äfven tillegnat sig talet om tyskarnes märk-j: värdiga sedliga allvar, och vi spörja derför, om det äfven är sedligt allvar i förening med . nykterhet, som dikterar germanisternas tendenslögner, hvarmed de förvränga historien och förgifta sitt folks uppfostran F). H. N., Clausen yttrade en gång om denna germani-. stiska litteratör, hvilkens satser numera äro failkomligt populariserade och öfvergått till tysk folktro, att man vid inträdet i denna författarekrets uvilkårlig får fornemmelsen af, at have et dårekiste-selskab omkring sig.. Vi skulle mycket misstaga oss, om ej det verkligen nyktra. svenska sionets) förnimmelse är just densamma; och att den fran-. ska uppfattningen bäri samstämmer med den svenska, torde ej tarfvs något bevis. Åtminstone med hänsyn till ett ganskal, vigtigt moment i folklyncet torde det sålun, da, trots förf:s protest, vara befogadt att Fl. epitetet Nordens fransmän se den sannin. gen uttryckt, att vi ha större likhet med li Frankrikes folk, än med Tysklands. Nordens , fransmän dela med Söderns behofvet af klar. het, reda och begränsning samt vederviljan . mot det obestämda, dimmiga och måttlösa. , Att detta teoretiska karaktersdrag ej saknar l. sina praktiska konseqvenser, lärer man lätt inse. Med en sådan motvigt af nyktert sinne skulle den till vanvett uppdrifna tyska l, sjelfförgudningen ej blifvit möjlig. ; ) Ett af de nyare och lustigaste exemplen å den f sanningskärlek, som utmärker det der gedliga!l allvaret, må anföras. Hr H. Weber berättar, huru gchleswigholsteinarne den 24 Juli 1850 unter dem General Willisen bei Idstädt einen Sieg tiber die Feinde erfochteu — vermochten ihn abers nicht; zu benutzen und zogen sich am folgenden tage zuräck.