Aftonbladet – 29 oktober 1870, sida 2

Tyskland, Frankrike och Sverige. I. Sedan en ärad kollega förklarat, att en nylien utkommen skrift med ofvanstående itel) betraktade sitt ämne från helt nya ynpunkter, skyndade vi ej utan nyfikenet att taga kännedom om dess innehåll, nen blefvo något snopna vid att här finna räsentligen blott detsamma som man redan några månader läst i Göteborgs Hanlelsoch Sjöfartstidning. Genom en ordad och sammanhängande framställnivg skiler sig dock hr Forssells uppsats fördelaktigt rån Handelstidniugens virriga artiklar. Den rbjuder derigenom en lättare och behagligare l: itgångspunkt för några betraktelser i ämnet, nedan det är svårt, för att ej säga nästan j: möjligt, att föra en diskussion med det ämnda Göteborgsbladet. Föröfrigt medgifrer hr F., i motsats mot Handelstidningen, utt numera, sedan Tyskland -blifvit den an-j allande och eröfrande makten, våra sympaier rättvisligen egnas åt Frankrike. Innan vi gå till granskningen af den föreiggande ströskriften, vilja vi påminna om,l: utt näppeligen någon inom hela svenska pressen . nera gynsamt än vi bedömt 1866 års händelser ler lifligare önskat och till och med hop-l! vats, att de skulle lända den tyska enheten ch friheten samt Europas fred till gagn. Vi untogo, att ett enigt och derigenom starkt Tyskland, hvilket ändtligen kände sig som herre i sitt eget hus och hem, skulle derigenom bringas till hofsamhet och billighet samt de besegra det utsväfvande eröfringsbegär och nationaltåfängans drömmar, som förat utgjorde en slags reaktion emot, en tillflykt undan den nationella vanmakt och den politiska misere, hvilken betecknade f.d. tyska förbundet. Om detta blefve händelsen, om tyskarne visade sig benägna att göra rätt emot andra folk, att lefva i fred med sina grannar, för att sjelfva i ro arbeta på sin egen politiska frihets utveckling, om de gåfve ett bevis på detta sinnelag genom att återlemna det danska Slesvig, som de med våld tagit och som de behållit i strid såväl med den princip, hvilken de åberopat såsom grundval för sio sammanslutning till en politisk enhet, som med en högtidligt besvaren traktat, då vore härmed vägen banad för varaktig fred, vänskap och förbund mellan Skandinavien och Nordtyskland. Sådan var vår ståndpunkt, sådana voro de förhoppningar, vi uttalade efter freden i Prag, men alla dessa förutsättningar ha sedandess för hvarje dag endast visat sig mer och mer ohållbara. Det nordtyska förbundet bief ett namn, en form, hvars verklighet är den eröfrande militärstaten Preussen, som i sig absorberar den tyska enheten, som qväfver friheten och utgör en ständig hotelse för grannarnes sjelfständighet och en ständig fara för Europas fred. — Detta i förbigående, för att erinre om, att vi visserligen ej äro fiender till Tysklands enhet eller velat nära något onaturligt hat mellan tyskar och skandivaver. När hr Forssell påstår, att det blifvit modesak att fördöma och förtyda allt det, som sker och kommer att ske inom Tyskiand, så är detta ett hugg i vädret: åtminstone i hela den svenska pressen kan han ej uppleta något bevis för detsamma, och vi antaga väl ej utan skäl, att det är för att påverka icke den europeiska, utan den svenska opinionen, han fattat pennan. Att under det Bismarckska Prenssens herravälde och särskildt genom ett krigföringssätt, sådant som det under preussiskt kommando utbildade, en dyiik ovilja mot allt tyskt kan komma att uppstå i vårt land, är visserligen ej omöjligt, men tillsvidare har förf:s polemik deremot endast ett inbilladt objekt; han har roat sig att måla hia på väggen, för att få piska honom. Men förf. tycks älska anticipationer: i sin den 17 September daterade skrift anför och angriper han yttranden i en uppsats, som ej offentliggjordes förr än — den 1 Oktober. Andamålet med förf:s skrift är att söka visa, att under det nuvarande kriget Sveriges sympatier borde hafva vändt sig ej till Frankrike, utan till Tyskland, Motsatsen har inträffat, och visserligen äro vårt folks sympatier för Frankrike både starka och enhälliga, men vi förstå alls icke hvad förf. menar, när han säger, att det har visat sig vådligt att mot denna opinionsström yttra. en sjelfständig mening. Någon annan sådlighet veta vi ej af, än att den der sjelfständiga meningen blir kriticerad; men icke är väl den vådan så stor, att den lämpligen kan åberopas, för att tjena till relief åt författarens modiga uppträdande. Till en början vill hr F. ådagalägga, att lika starka som våra naturliga förbindelser med Tyskland äro, lika svaga äro de trådar som fästa vår nations lif vid Frankrikea. Förf. låter, i beviset för denna sats, de vigtigaste fakta hopen mpa till obetydligheter och småsakerna svälla ut till storheter. I vår fosterländska tradition finnes ingen anledning, säger han, till någon förbittring mot Tyskland; visserligen ha några öfvermodiga (tyska) krämare, fordom gjort oss förtret, men det är nu tre och ett halft århundrade sedan — och med dessa lättfunna fraser affärdar han trågan om tyskeriets inflytelse i Sverige under medeltiden. Från den tiden ha vi dock andra minnan af denna inflytelse än blott om några krämares öfvermod. Vi minnas, hur tyskarne trängde in i våra städers styrelse, hur tyska konungar, herrar och knektar huserade i landet, hur svenske män trängdes från rikets embeten och tjenster, hvilka intogos af tyskar, så att allmogen i sina besvär till rådet och herrarne öfver kung Kristian af Oldenburg klagar, att för de infödde ej andra befattningar återstodo, än bödelns och dödgräfvarens.. Vi minnas de ) Tyskland, Frankrike och Sverige, af Hans Forssell. (Stockholm, A. L. Norman.) BERLIN SA rental Urs OCK Åh, bevars!, sade hon, jag förstod er så,