Aftonbladet – 27 oktober 1870, sida 2

det öppet öch ärligt erbjudit upprättelse; :l iaen denna upprättelse kunde blott icka vara c er landafträdelse. Hvarför? Derför att detjl var en förminskning? Nej, derför att detjls var en kränkning af rätt och rättvisa, på i hvilken nordtyska förbundets kansler icke !l tyckes göra något afseende, Han hänvisar sc 038 till Ludvig XIV:s eröftingar. . å Vill han återvända till det status quo, ll som omedelbart föregick dem? Vill han ia-4 skränka sin herrskare till den hertigkröna, jl som var stäld under könungarnes af Polen länsköghet? Om, under den ombildning som Europa undergått, Preussen från en obetydlig liten stat blitvit en mäktig monarki, är det icke eröfringen det har att tacka härför? Men under de två årbundraden, söm gynnat denna störärtade statsbildning, har försiggått ena nadring, ännu djupare och af en högre ordning än den som hittills bestämde landstyckningarna. Menniskorätten har trädt ut ur filosofiens abstrakta regioner. Hon tager allt mer och mer verlden i besittning, och det är benne Preussen trampar uader fötterna när det söker slita från 0o3s två provinser, oaktadt det måste erkänna, att dessa provinsers befolkning energiskt tillbakavisar des3 herravälde. . j Ingenting ger i detta afseerde en tydligare ij föreställning om nordtyske kanslerns doktrin, än detta hans yttrande: Strasbourg är nyckeln till haset. Det. är således som egendomsegare Preussen uppställer sina vilkor, och derna egendom består af menskliga varelser, hvilkas moraliska frihet och persocliga värdighet sålunda utelemnas ur räkningen. Men . det just vördnaden för denna frihet, denra . värdighet, som förbjuder Frankrike att ingå! på den afträdelse, man fordrar. Detta land kan blifva ett offer för styrkans missbrak;l det skall aldrig dertill lägga sin viljas förnedring. Det var en försummelse af mig, att icke tillräckligt tydligt uttala min tanke då jag sade, hvad jag fortfarande står fast vid, att vi icke utsa vanära kunna aftröda E!sass och Lothringen. J2g har derigenom karakteriserat, icke den handling som påtvingas en besegrad, utan svagheten hos en medbrottsling, som skulle låna sin hand åt förtryckaren och begå en orättfärdig gerning för att rädda sig sjel Grefve Bismarck skall icke finna en enda fransman, värdig detta namr, som tänker och handlar annorlunda än jag. Och detta är äfven skälet, hvarför jag icke kan erkänna att ett verkligen antagligt anbul om vapenhvila blifvit css gjordt. Jag önskade ifrigt, att ett hederligt medel skulle biifva 038 erbjudet att afbryta fiendtlighej terna och inkaila en församling. Men, jag vädjar till alla opsrtiska män, kunde regeringen biträda den öfverenskommelse, som blef henne föreslagen? VWVapenhvilan hade endast varit en löjlighet, om den icke lemnat oss möjligheten af fria val Man ville ej gifva henne en längre effektiv varaktighet än 48 timmar. Under den återstående tiden af fjorton dagar eller tre veckor, förbehöll sig Preussen fiendtligheternas fortsättande, så att försarolingen skuills ha öfverlagt om krig eller fred under den batalj, som skulle afgjort Paris öde. Dessutom sträckte sig icke vepenhvilan till Metz Den uteslöt rättigheten till förnyad proviantering och dömde oss till att förtära våra förråder under det den belägrade armåen skulla ha letvat godt på plundringen af våra provinser. Slutligen skulle Elsass och Lothringen ej ha fått välja deputerade, af det sanverligen oe:hörda skälet, att frågan gällde afgörandet af deras öde. Då Preussen ej tillerkänner dem denzca rättighet, uppmanade det oss att hålla i fästet till den sabel, hvarmed det skuilej afgöras. Dessa äro de vilkor, som det nordtyska förbundets kanster icke fruktar att kalla mycket försonliga, under det hen anklagar 083 att icke begagna tillfället att sammankalla en konstituerande församling, sålunda ådazaläggande vårt beslut att icke rödja ur vägen de svårigheter, som förhindra afslatandet af en med folkrätten öfverensstämmande fred, och att icke lyssna till franska folkets offentligt uttalade mening,. Nå väl, vi ikläda oss inför vårt land som inför historien ansvaret för vår vägran. Au icke sätta denna emot Preussens fordringar skulle i våra ögon varit ett förräderi. Jag vet icke hvilket öde lyckan bestämt 03s. Men hvad jag djupt känner, det är, att stäld i valet rselian Frankrikes nuvarsnde belägenhet och Preussens det är den förstnämnda jag helst skuile önska mig. Jag föredrager våra lidanden, våra faror, våra uppoffiiogar framför vår fiendes oböjliga och grymma ärelystnad. Jag har den fast2 öfrertygelsen, att Frankrike skall segra. — Blir det än besegradt, skall det dock stå ännu så stort i sin o!ycka, att det skall blifva ett föremål för hela verlens beundran och sympati. Deruti ligger dess verkliga styrka, deruti skall mähända äfven ligga dess hämnd. D2 europeiska kabinetten, hvilka inskränkt; sig till ofruktbara försäkringar om välvilliga tänkesätt, skola en dag erkänna det; men det skall då vara för sent. I stället att inviga läran om det höga medlarekali, som anvisas både af rättvisa och intresse, tillstädja de genom sin overksamhet furtsättandet afer barbarisk strid, som är en olycka för alle, en skymf mot civilisationen. Denna blodiga lexa skall icke gå förlored för folken. Och, hvem vet! historien lär oss, att de menskliga pånyttfödelserna äro genom en hemlighetsfull lag nära förbundna med outsägliga olyckor. Frankrike behöfde kanhända en sista pröf-: aing; det skall utgå derutur i förnyad gestalt, och dese oening skall stråla med så mycket ————