Aftonbladet – 27 oktober 1870, sida 2

Ni är den oroligaste menniska som någonsin har lefvat, fortfor hon med mycken köld, men vi ämn2 inte lemna er på egen hand med dessa förtjusande Raymonds, som pi så mycket längtar att få träffa. Om ni nödvändigt skall fara, så får mademoiselle Nardi lof att följa med och föra er ordentligt tillbaka igen. Hur kan jag bedja mademoiselle Nardi att för min skull göra en så stor uppoffring? svarade mrs Green. Det är svårt att lyckas narra en qvinna; det är dubbelt svårt när hon förenar en sydländskas snabba uppfattning med eniqvinnas inesse. I första ögonblicket kände sig Silvia förvirrad och öfverraskad, men vid en hastig blick, först på lady Johns orubbligt lugna ansigte och sedan på det förlägna uttrycket hos mrs Green, trängde sanningen med blixtens hast ned i hennes själ. Lady Joha ville skicka bort henne, af något motiv som hon ej kunde genomskåda, och mrs Green var med om kompiotten. Förödmjukelse, bedröfvelse, känslan af hennes ensamma ställning i lifvet, som utsatte henne för en sådan behandling, — allt tillsammanlagdt var nästan rå väg att öfverväldiga henne; men hon bemästrade sin rörelse; hennesläppar darrade, Nardis blod steg åt hennes kinder, och de vanligen så ljufva, mörka ögonen blixtrade af de gamla patriciernas eld, men blott för några ögonblick; — nästa minut log hon — ett fint, förtrollande leende, böjde sitt hufvud med det stolta behag som tillhör Italiens söner och döttrar, ett arf af deras gamla civilisation, och yttrade med kagn röst: Ni äro båda mycket goda!s Men inom sig tänkte hon, de vilja bli mig qvitt, och . samma stund fattades hon äfven af en