Aftonbladet – 27 oktober 1870, sida 2

fran bade passerat det preussiska högqvarteret. Han medförde ett bref från gretve Dis11 marck; adresseradt ti!l utrikesministern. Mou4 detta bref rörde uteslutande de i Paris varande diplomaternas begäran att ena gång il veckan få genom en kurir meddela sig med! sina regeringar. Hr Burnside komjicke i någon officiel egen-: skap, och det var af sgen dritt han itfann sig, tan uppdrag, för att söka åstadkomma: ett värmande mellan de båda krigförande parterna. Det var under sådana förhållanden: samtalet inleddeg, och vi taga oss friheten! anmärka att dylika underhandlingar, somj icke alls ba någon officiel karakter, svårligen, lan att öfverskrida det passandes grän-:. skulle kunna offentliggöras, Regeringen förstår att hvar och en är otålig att lära känna allt som är af beska fenhbet att i någon mål inverka på vår belögenbets Hön tror likväl sin pligt vara att icke yppa sådant som ännu ej fullbordats eller framkallat dermed afsedda resultater. Detta är en af sunda förnuftet föreskrifven regel, som det vore brottsligt att icke följa. Regeringen kan emellertid tillägga att vid det andra besöket, som general Burnside gjorde hos utrikesministern, och hvarvid Pa-! ris guvernör var tillstädes, samtalets karakter förblef densamma. Hr Burnside förda denna gång icke något bref med sig från he von Bismarck och hade: ej heller något budskap att muntligen fram-! bära. Men det framgick af samtalet att. nordtyska förbundskanslerns åsigter voro fortfarande desamma som han uttryckt i Ferridres, och att, om han än ansåg görligt att ingå på en vanenhvila för sammankaliandet af en representativ församling, skulle han icke gå in på att låta densamma räcka längre än j Å fyratioåtta timmar; han skulle äfven vägra att låta Metz komma i åtnjutande af densamma; han skulle förvägra all proviantering; han skulle utesluta våra tappra och olyckliga landsmän i Elsass och Lothricgen från delaktighet i valen. Vi ega nu Jules Favres senaste cirkulär i dess fullständiga lydelsa Det utgör ett svar på grefve Bismarcks framställning af mötet i Ferriores och utmärker sig, utom sia glänsande stil, gsnom den kraft hvarmed det framför allt betonar den moraliska omöjligheten för Frankrike att åt fisnden utlamna, ej ett område, men detta områdes invånare, som på inga vilkor vilja upplösa förbindelsen med Frankrike och blifva tyskar. Det märkliga, aktstycket, adresseradt till Frankrikes sändebud i utlandet, är af följande iydelse: Min herre! Jag vet icke när denna depesch skall komma er tillhanda. Sedan 39 dagar är Paris inveslatet, och dess fastabeslot att göra motstånd ända tilldess det vunnit seger kan ännu någon tid förlänga den af våldet Spåtvungna ställniog, som skiljer oss från den öfriga verlden. Icke desto i har jag ej velat en enda dag förårö svar, greive Bismarcks berättelse om mötet på Ferrieres förtjenar. Jag anmärker för: och främst, att den bekräftar min egen ialla i punkter utom i hvad angår ett utbyte af tankar beträffande fredsvilkoren, hvilka, enligt hr von Bismarck, icke skulle ha biifvit melian oss diskuterade. Jag har erkänt att, beträffande detta ämn, Nordtyska förbundets kansier, redan vid ds första orden, uppställde emot mig ett slags vägran att ingå i svaromål, grundad på min bestämda förklaring att jag icke skulle samtycka till någon afträdelso af land,; men min interlokutör kan icke hafva glömt, att, på min enträgna begäran, han uttalade sig kategoriskt och, för den händsalse att en landi afträdelse i princip medgåtves, omnämnde de vilkor, som jag uppräknat i min berätteise: Frankrikes afträdande af Strasbourg med ! hela Elsass, Metz och en del af Lothringen. Kanslern anmärker, att dessa vilkor kusna förvärras genom krigets fortsättande. Han har verkligen inför mig afgifvit denna förklaring, och jag tackar honom för att han sjelf velat omnämna det. Det är godt, att: Frankrike vet, huru långt Preussens ärelystnad j sträcker sig; det nöjer sig ej med eröfringen j:! af två bland våra provinser, dat forteätter ! lagat det systematiska arbetet på vår tillia-: tetgörelse. Efter att högtidligen genom sin : konungs mun ha för verlden förkunnat, att det ! ej hade sak med någon annan än Napoleon:! och hans soldater, bemödar det sig nu med j st al yttersta ifver att bringa franska folket till undergång. Det härjar vårt land, bränner våra : byer, öfverhopar deras invånare med reqvisi-! tioner, skjuter dem när de icke kunna tilifredsställa dess fordringar, och begagaar sig a alla vetenskapens resurser för ett utrotningskrig,! Frankrike kan således icke längre hysa några illusioner. Det är för detta land fråga:! om att vara eller icke vara. Då man er-: bjöd det fred till pris af tre departementer,t hvilka genom nära tillgifvenhet äro med Frankrike förbundna, var det vanäran manl:; bjöd. Frankrike vägrade. Man vill nu straffa! det med döden. Detta är ställningen, tydilig: och klar. Förgäfves säger man Frankrike, att det icke är någon skam att ha blifvitis besegrad, ännu mindre att underkasta sig de!: offer, som äro nederlagets följd. Förgäfves( tillägger man äfven, att Preussen kan åter-: taga Ludvig XIV:s våldsamma och orätt-: i i i ! I l ( färdiga eröfringar. Sådana invändningar äro utan betydelse, och man kan förvåna sig öfver att man nödgas svara derpå. Frankrikei söker icke en vanmäktig tröst i den alltför ! lätta forskningen efter de orsaker, som föranledt dess nederlag. Det underkastar sig sina olyckor och diskuterar dem icke med sia fiende. Den dag, då det blef Frankrike möj: ligt att återtaga ledningen af sina öden, bar 6 Munin dfn: Janette bröden ntbet Sn era