Aftonbladet – 27 oktober 1870, sida 2

På min heder, lady John, tycker jag e att det skulle vara mycket bättre; men... Naturligtvis skulle det så, inföll ånyo lady John. Sömnen är en absurditet, som hvai menniska vet. Att så försätta sig sjelf i et fullkomligt hjelplöst tillstånd, är ju komplet: löjligt; men hvarför alla menniskor kommif öfverens om att göra detta precist på samme tidaf dygnet, är hvad jag skulle vilja veta. Jag tror mig kunna förklara saken u fysiologisk grund, började professor Smitt deklamatoriskt, medan han svängde en silfversked mellan högra handens tumme och pekfinger. Huru professor Smiths förklaring skulle låtit, fick ingen veta, ty mr Enfield som otåligt vridit sig af och ann på stolen, inföl hastigt: Vi sofva alla på samma tid, lady John emedan vi inte lita på hvarandra. Och mt Enfield blinkade belåtet, som man gör, då man har sagt någonting klipskt och man vet att det är så. Jag föredrar en fysiologisk utredning,, började professorn änyo; men mr Enfield, som icke lätt lät tysta sig, då han en gång hade hittat på något roligt, afbröt honom ånyo: Jag påminner mig ett infall som jag hade till Raymond och som han gaf sitt bifall Men mr Enfields infall gick lika förloradt för sällskapet, som professorns fysiologiska utredning, ty lady John, som nu fann det tillfälle hon så mycket önskade sig, begagnade sig deraf utan ceremoni. Ack, ja, dessa Raymonds! Det säger jag, mrs Green, att jag kommer aldrig att förlåta er. Mrs Green svarade med ett melankoliskt leende och mylady fortsatte kriget med samma årktik, genom hvilken hon redan hade vunnit så måuga hundra segrar.