Aftonbladet – 25 oktober 1870, sida 2

leende öfver läpparna, men ett moln på pan. nan. Utan att ens lätsas märka Silvias när varo, sade hon med liflighet: Men så kom då, en gång! Jag är si högst angelägen om att ni kommer in til mig!, å var det. Lady John var så högst angelägen om att han icke skulle stå och tals med Silvia, åt hvilken hon nickade mycket vänligt, då hon väl lyckats försäkra sig on mr Lovell. Utan att misstänka någonting, såg Silvia dem gå in. Hon dröjde ännu en stund ute på terrassen, men då det började kännas kyligt, gick äfven hon in i förstugan. Der var Jjus och vacker; de målade fönsterna kastade en mångfärgad belysning på trappuppgången med dess mjuka mattor. En magnifik klocka å Louis quatorze gaf med djupa, klangfulla pendelslag tillkänna tidens äpg och genom en stor glasdörr varseblef Silvia en grönskande, solbelyst trädgård och i fouden af en lindallö sprutade en springbrunn sin klara vattenstråle högt i loften. Vackert, — är det inte så? hördes mrs Groom säga bakom henne. Silvia vände sig om uch belsede på hushållerskan, som stod der med en stor, rostig nyckelknippa i handen. Jag är på väg till slottet för att vädra rumrcenx, fortfor hon; luften der är unken och möglig skall man tro. Jag vill följa med! ropade Silvia med lysande blickar. Mrs Groom nickade; de lemnade tillsammäns förstugan och togo vägen genom lady Johns trädgård. Silvia hade på sig en läng, vid kappa och en liten rund hatt och såg mycket bra ut, kanske mest emedan hon var lifvad af promenvaden. Hennes kinder buro ungdomens och glädjens rosor och de mörka