Aftonbladet – 25 oktober 1870, sida 2

vdvokater, skriftställare, köpmän under ön wrbetares eller en portvakts befäl att hemta alm, vatten, kol m. m Af regeringsåtsärder som innehållas i de senaste numren Mt Journal Officiel förtjena nämnas den som ipphäfver teatercensuren och en annan som ,elägger hvarje af Psris invånare som lemar hufvudstaden med en skatt af 20 till 600 rances i månaden, allt efter storleken af hans iyressumma, Märkliga äro äfven två andra lekret, af hvilka det ena förlänger anstånlet med betalningen af förfallna vexlar till len 13 November, medan det andra upphäfver kautionen för tidningarna, De nu bestående tidningarna återfå efter krigets slut sina kautionssummor. Tidniogsstämpeln är, som bekant, redan förut upphäfd. Sida vid sida med kriget på mitrsljöser och blanka vapen går notekriget. Eu hel svärm af dessa diplomatiens lätta trupper har under de senaste veckorna varit i rörelse. Vi meddelade i går hr de Chaudordys båda cirkulärer af den 10:e. Nu har Jules Favre sjelf och efter honom hr Chaudordy ännu en gång tagit till ordet för att svara på den Bismarcks note, hvari han tvär sina händer för de förfärliga olyckor som måste drabba ett bombarderadt och uthungradt Paris. På detta sätt sjelf bombarderad, har den preussiske kanslern ej kunnat athålla sig att utsända ännu en note. Denna, daterad den 14 dennes, är ett svar till hr de Chaudordy. Dess innehåll är ännu endast telegrafiskt bekant. Hr von Bismarck skall der ytterligare tillbakavisa ansvaret för de olyckor som förorsakas af stridens fortsättande och sluta med uttalandet af en önskan om fred, med det vilkor att hon har garantier för varaktighet. Som bekant, har man i det preussiska högqvarteret ej samma åsigt om vilkoren för en verkligt varaktig fred som nu bland tänkande moderata män i alla länder, ja äfven i sjelfva Tyskland, blir allt mera allmän. Ea eröfring, måste den ock, för att kunna behållas, behandlas på samm3; sätt som Ryssland behandlat Polen och Österrike en gång behandlade Lombardiet och Venezia, detta och ingenting annat än detta är hvad den preussiska politiken förstår med garantier mot ett oytt krig, oaktadt sunda förnuftet och all erfarenhet visa att det ej ges något säkraro sätt att framkalla ett sådant. Huru beredt Preussen är att i detta hänseende låta alla betänkligheter fara, visar en berättelse i en korrespondeas till Times. Korrespondenten, som gjort ett besök på Wilbelmshöhe, skrifver derifrån den 17:de: På vägen hit färdades jag förliden afton från Köln till Giessen i sällskap med en af de preussiska civilkommissarier, som fått i uppdrag att organisera den nya styrelsen i Elsass och Lothringen, och erhöll af honom några intressanta och märkvärdiga upplysniogar angående tyskarnes framtidsplaner. Min reskamrat tog för afgjordt, att det icke endast är tyskarnes afsigt att behålla de tvenne franska provinserna utan äfven att annektera dem till Preussen och icke till Baiern eller Baden. Att börja med skola de likväl hatva en särskild förvaltning och åtnojata vissa fördelar, afsedda att om möjligt försona invånarne — eharu, som min sagesman var nog uppriktig att tillägga, intet hopp derom finnes. Landtbefoikningen skulle kanske kunna försona sig med förändringen, men aldrig städernas invånare. Den enda väg Preassen i afseende på dem med framgång skulle kunna försöka vore att styra dem despotiskt likasom Ryssland Polen mel åsidosättande af hvarje tanke på försoning. Den nya gränslinien skall dragas genom CÖhåteau Solios och icke innesluta Nancy. Min sagesman berättade, att grefve Bismarck nu är follkomligt villig att medgifva och till och med önskar ett vapenstillestånd, på det fransmännen må välja en konstitnerande församling med hvilken fred kan slutar. Man har uttryckligen erbjudit marskalk Bazaine att, om han vill utrymma Metz, få tåga ut med militärisk bhoonör, medtaga all sin ammnnition och sin materiel och begifva sig hvart han behagar. I detta fall ärö tyskarne färdige att upphäfva belägringen af Paris och återgå inom sin nyx gränslinie, som de helt enkelt vilja försvara tilldess en auktoriserad regering i Frankrike är färdig att underteckna ett fördrag med dem. De fråga icke efter något skadestånd i penningar och vänta icke att få något sådant, men Elsass ochsLothringea hafva de beslutit att behålla, och gentemot den rådande opinionen i Tyskland i detta hänseende skulle hr v. Bismarck sjelf icke ens våga afstå derifrån, Det ros att marskalk Bazaine och hans armå förblifvit kejsåren trogna och att de, om de kunde handla atan afseende på krigstiillståndet och iuvasionen, skulle äterställa ordvingen och störta dena revolutionära regimen. Om preussarne i kejsardömets återställande sågo någon utsigt att erhålla fred på ofvan noämnda grundval, skulle de naturligtvis gynna hvarje kombination i denna riktaoing; men de kunna icke dölja för sig att kejsaren och hans anhängare äro lika litet benägna att afstå någon del af det franska området, som det nu maktegaade partiet, och vänta derföre icke att marskalk Bazaine skall antaga deras vilkor för Metz kapitulation förr än han kanske ser en fördel i att göra det oberoende af den politiska synpunkten eller kommer till det resultat att platsen icke längre kan försvaras och föredrager att frivilligt uppgifva den wiot fritt aftåg med trupper och ammunition, hellre än att slutligen betvingas genom huvgersnöd och nödgas gifva sig på oåd och onåd, utan några sådana fördelar. I samma nummer hänvisar Times i en ledande artikel på de svårigheter hvarmed tyskarne skola ha att kämpa äfven om de lyckas taga Paris och anknyter dertill några betraktelser med anledning af den härofvan citerade korrespondentens berättelse, Tidningen yttrar : Om tyskarne hålla ut och fortfarande vilja ad anlita sina redan hårdt medLL Vr ln