Aftonbladet – 24 oktober 1870, sida 2

för fördragets verkställande än en regering, hvars legitimitet han ännu ej erkänt. Hr von Bismarck skall till och med vara benägen att gifva marskalken bättre vilkor än dem han bjudit Jules Favre. Så säges här att man ej skall vara obenägen att låta tala med sig i afseende på vilkoret om en afträdelse af område. Man skulle måhända låta sig nöja med raserandet af alla de östra fästningarna, stora och små, samt ockupation af Metz och Strasbourg tills alla fredsvilkoren blifvit uppfylda. Det är en korrespondent från London till IL Indgpendance, som gör sig till språkrör för dessa gissniogar om konferenserna i Versailles. Men Frankrike? fortsätter han, Skulle det samtycka att till detta pris underkasta sig en kejserlig restauration? Härpå svara vi: Det skulle ej för ögonblicket bli fråga om någon kejserlig restauration. Bazaine skulle underhandla i Frankrikes namn, derefter skulle han som diktator låta utgå en uppmaning till nationen att välja en konstituerande församling. Men hvad blir då af styrelsen för nationalförsvaret? Och Paris? Paris? Man hoppas att med afståendet från allt yrkande på territorialafträdelse fredspartiet der som i det öfriga Frankrike skulle få öfverhanden med eller utan strid, och hvad styrelsen för nationalförsvaret beträffar, hvem vet om ej Bazaine skulle göra sig till medlare äfven mellan henne och det preussiska högqvarteret och begära af henne fullmakter, liksom han redan förut har sådana af kejsaren, hvarigenom han skulle bli obestridd herre öfver situationen? Att Bazaine kan umgås med sådana planer som de här ofvannämnda är alls icke osannolikt, men fullkomligt osannolikt är deremot att Frankrikes nuvarande regering skulle vilja stadfästa honom i den roll af diktator han, om vi få tro Londonkorrespöndenten skall ämna spela. Dertill har an för mycket af Monk och för litet af Washington. Såsom telegrafen redan berättat, har direktören i franska utrikesministeriet, br de Chaudordy, som för närvarande i Tours företräder Jules Favre, å hans vägnar till Frankrikes sändebud i utlandet aflåtit två cirkulärer, till besvarande af grefve Bismarcks senaste noter. De äro båda daterade den 10 Oktober. I den första uppträder han mot hr von Bismarcks påstående att Frankrike alltjemnt vore en eröfrande stat. Efter en öfverblick af de krig, som slutade med Leipzig och Waterloo, söker han visa, att från denna tid ingen kan nämna ett enda, som Frankrike framkallat, och att ej ett spår finnes af den eröfringslusta, för hvilken hr von Bismarck beskylt fransmännen. Dereinot fann man Frankrike öfverallt, der det gafs ett folk att befria, en frihet att försvara, en stor id6 att genomföra. Restaurationen kämpade för Grekland, Julimonarkien skapade ett fritt och oberoende Belgien. Det andra kejsardömet behöfde den prestige, som skänkes af krigiska bedrifter; men dess krig voro af helt annan beskaffenhet än Napoleon I:s. På Krim kämpade Frankrike i förening med två fria nationer för Turkiets oafhängighet. Det var för att befria en vänskapligt sinnad nation, som år 1859 Alperna öfverskredos. Hvilken gemensamhet hafva dessa principer, som under mer än ett balit sekel af fyra särskilta regeringar tillämpats, med den jernoch blod-politik, som sedan 1864 rasat i Europa? Har Frankrike sagt eller gjort något, som kan göra det ansvarigt för denna politik? Hvem har plundrat ,Danmark? Hvem har helt öppet tvingat Österrike till krig? Hvem har med våldsam hand annekterat Hannover, Hessen, Frankfurt? Hvem har uppväckt alla de inslumrade lidelserna och skakat hela Europa? Frankrike har icke blandat sig i dessa kriser annorlunda än genom försök att återställa och bevara freden. Man talar om att krigisk ifver och småaktig afundsjuka skulle hafva uppväckts hos franska folket genom Preussens segrar. Men straxt efter slaget vid Sadova, under den Luxembuargskx striden, förklarade sig opinionen i Frankrike på det bestämdaste mot krig. Öfvergående till det nuvarande kriget, yttrar han derefter: Då kriget ändtligen utbröt — säger han — hvem kunde då neka, att Preussen i fyra år gjort allt för att nå detta mål? För att icke tåla om dess politiska uppförande och om dess helt och hållet uppsåtliga underlåtenhet att verkställa Pragtraktaten, må blott nämnas, att det var fraktansvärdt rustadt och färdigt att inom åtta dagar träda i fält. Händelserna Tnfvå visat, huru långt det drifvit sina redan för länge sedan började förberedel-. ser; man vet alltför väl, huru sådana hade blifvit uraktlåtna af Frankrike. Icke nog med att Preus.sens beväpning var fullständig; dess allianser voro äfven afslutna. Det är uppenbart att det hade för afsigt att indraga oss i en fruktansvärd konflikt. Den nuvarande regeringen — tillägger Chaudordy — kan tala fritt om detta krig, ty dess medlemmar hafva gjort allt för att ävdvika dess fasor. De erkänna öppet, att oaktadt Preussens uppförånde, det egentliga skälet till kriget (Hohenzolernska kandidaturen) icke var ett rättmätigt. Den ipphetsade hopens demonstrationer och några kriftställares yttranden voro enstaka företeelser och hade intet gensvar i landet. Hvilket folk fia1e8 väl för öfrigt, som icke medlätthet låter hänöra sig vid förstå stridsropet och hvars entusiasm cke framkallas af löften om ära och triumfer? Att stämningen i Frankrike, det oaktadt, var injonting mindre än krigisk, söker hr de Chaudordy erefter bevisa dels genom de vid valen år 1869 ydligt och klart uttalade fredliga sympatierna, lels ock genom de tänkesätt, som ådagalades vid olkomröstningen den 8 Maj 1870, och hvilka voro f den styrka, att regeringen för första gången på nånga år nödgades göra en förminskning i armöItskrifningen. Det vigtigaste beviset är dock de apporter om stämningen i de särskilda departeenten, som sistlidne Juli månad afgifvits af preekterna och nyligen anträffats bland de i Tuilleierna funna papperen. Af samtliga dessa rappor