Aftonbladet – 24 oktober 1870, sida 2

Hon såg på Silvia, liksom hennes skildrin; af brorsonens personliga egenskaper varit till räcklig för att Silvia. skulle erinra sig del unge artisten. Men hennes åhörarinna ska kade blott på hufvudet. Det var ej på de timmar, då artistern: sutto vid sina stafflier, som den unga romarinnan besökte galleriet i Palazzi Nardi; hot kunde således ej veta något om mrs Groom. systerson. Nå, stor sak!, sade mrs Groom, ehurt hennes min talade om en bedragen förhoppning. Jag vet att han med. tiden blir er stor målare. : Han är ett genie och det hal han alltid varit. Alla tapeter i mitt run kluddade han ned, genom attrita porträtte: med kol, då han var bara barnet. Silvia var visserligen skarpsinnig, men på samma gång egde hon äfven mycken naiv förtröstan. Hon var derföre straxt färdig, att lita på de svillrika anlagen hos mrs Grooms systerson och var dertill i grunden en alltför sann italienska, att ej värmas vid blotta tanken på skön konst. Lifligt intresserad frågade hon derför mrs Groom om dennas, mycket lofvande nevö och fick äfven höra hela hans historia. Hans föräldrar voro döda, och mrs Groom hade ej blott bekostat sin enda systers sons uppfostran, men dessutom offrat alla sioa små besparinar, för att han skulle vinna ära och ryktarhet. Och en stor målare skulle han bli — ända upp i toppen skall han komman, tillade mrs Groom i sitt hjertas stolthet. Men nu kan det vara tid på, att jag går, och att ni får sofva, tillade hon och steg upp. Men Silvia ville allsicke låta henne gå. Ack nej; stanna ännu litet och tala med mig, bad hon. Jag tycker mycket mera om att höra på er, än få folket dernere.n Kan väl tro deti, svarade mrs Groom