Aftonbladet – 24 oktober 1870, sida 2

ter framgår, att man icke vill ingå på kriget, så vida det icke vore nödvändigt för landets heder. Men man fästade sig med ifver vid de sista förhoppningarne om fred. Af 89 rapporter hafva endast 11 att förkunna ett obetingadt gillande. Alla de andra förrådde i mer eller mindre grad ovilja mot kriget. Det är således — heter det i cirkuret — ett obestridligt faktum, att landet underkastade sig kriget, men ingalunda hade framkallat det. och det är ådagalagdt, att Frankrike icke hotade Tysklands integritet. Dess historia bevisar det på hvarje blad sedan femtio år tillbaka. -Det rufvade icke på eröfringar. Det lifvades af sträfvanden i alldeles motsatt riktning. Under nuvarande ekonomiska förhållanden medför ett krig den gräsligt förstöring. Franska folket har slutit sig till hanelsfrihetens principer, genom hvilka det känner sig solidariskt förbundet med grannfolken. Det är emot detta folk, som hr von Bismarck söker garantier genom en sönderstyckning af dess land. Rheinlinien är icke längre tillräcklig; han vill hafva Vogeserna och Mosel. I samma ögonblick Tyskland förändrat hela sin organisation fordrar han Lothringen och Elsass. Medan Frankrike förblifvit oförändradt, har Tyskland konstituerat sig till den mest fruktansvärda makt, som någonsin existerat, med fullständig militärisk enhet och under en personlig regering, i hvars hand kommandostafven hvilar. Hvem af de båda — Frankrike eller Tyskland — är i närvarande stund den hotande? — Preussen behöfver lika litet år 1870 som 179? nya gränser för att försvara sig mot angrepp; men det söker uppenbarligen en Sn som kan göra det lättare att gå anfallsvis tillväga. Och hvad blir följden af, att det med våld annekterar provinser, som vilja förblifva förenade med Frankrike? Det skall framkalla ett permanent krigstillstånd. Frankrikes bjerta kan aldrig slita sig löst från provinser, som nu ånyo beseglat föreningen med sitt blod. Europa skall icke få någon ro, och när hr von Bismarck uppställer dylika fordringar gör han det uppenbarligen för att bereda nya krig, som äro honom nödvändiga för att nå det mål, dit han drifves af en omåttlig ärelystnad. Det liberala Frankrike vill ingalunda motsätta sig Tysklands enhet; men det ligger en afgrund mellan tyska folkets berättigade sträfvanden och den doktrin, hr von Bismarck formulerat och tillämpat. Härom kan intet tvifvel mera förefinnas efter det svar, som Jules Favre fått emottaga. Om Frankrike dukar under, ho:as Europa åter af krig, och civilisation, folkens framsteg och välstånd blifva fullständigt förlamade. Frankrike. — så slutar cirkuläret — kämpar icke blott för integriteten af sitt territorium, för sin ära och sitt oberoende, det kämpar också för bevarandet af den europeiska jemnvigten. I sitt senare cirkulär, som utgör svar på hr von Bismarcks not af den 1 Oktober, deri han, som man erinrar sig, ET sig vid påståendet att Preussen skulle vilja nedsätta Frankrike till en makt af andra ordningen, yttrar han: Utan att vilja längre uppehålla oss med detta bedröfliga uppräknande af befolkningar som man vill mot deras vilja skilja från den nationella stammen och om hvilka man talar såsom man knappast skulle vilja tala om ännu vilda befolkningar, skola vi blott säga, att det i betraktande af den nya förstoring Tyskland sålunda skulle erhålla och då styrkan af vår gräns skulle blifva mer och mer försvagad och till och med alldeles förstörd, är obestridligt att Frankrike sålunda omedelbart skulle öfvergå till en makt af andra ordningen. Andra länder kunna undgå att märka, att de på samma gång skulle hotas med ett dylikt öde. Hvad oss beträffar kunna vi icke bedraga oss i detta hänseende. Hvad en nation vinner genom en territorial förstoring, medgifven af en på en gång mäktigblifven grannstat, är af föga vigt och motsvarar ofta icke den härigenom minskade säkerhet för hennes gränser. Hvad hon deremot förlorar genom en landafträdelse, till hvilken en segerrik och från denna stund hotande makt tvingar henne, är på en gång sin moraliska makt; sin materiella styrka och sitt lugn. Från detta ögonblick är hennes makt i aftagande. Sådan är den situation, för hvilken man måste göra sig redo, om mau vill följa hr Bismarck i den jemförelse han anställer mellan Savoyens och Nizzas af invånarne genom omröstning bifallna annexion till Frankrike och Elsass och Lothringens annexion emot deras vilja.n