Aftonbladet – 21 oktober 1870, sida 2

STOCKHOLM den 21 Okteber ! mu Till de många förslag till bas för fredsuvderhandliogar söm blifvit gjorda har nu äfven Times framstält sitt. Antag, säger hon, att vi, sedan vi förvissat oss om Österrikes och Rysslands medverkan, hvilket väl ej bör möta Dågra synnerliga svårigheter, antag att vi vända oss till do båda krigförande med uogefär dessa ord: Vi ha följt kriget emellan er, och dess fasor, gom, om det fortfar, skola antaga en allt förfärligare karakter, ha på oss gjort ett djupt intryck. Vi inhemta af bådas edra cirkulärer, att det fortsättes emedan den ene yrkar på en laudafträdelse hvartill der andre ej vill samtycka. Det erkännes att invånarne i de omtvistade provinserna hysa motvilja mot att blifva undersåter under en främmande makt, och talande af egen erfarenhet, känna vi den beständiga fara för freden som ligger i nödvändigheten att styra ett land som hatar det välde man påtvungit det. Vi erkänna dock rättvisan af det yrkande som gjorts om någon garanti för framtida säkerhet, och vi inse att raserandet af fästningarne i de omtvistade provinserna kan af den ena parten anses som en otillräcklig säkerhet och af den andra som ett opåkalladt blottställande för anfall. Vi äro derför benägna att göra följände förslag: Må de fasta platserna i Elsass och Lothringen raseras, och vi vilja en för alla och alla för en förpligta oss till båda parterna att förena oss med den ena mot den andra, om den ena skulle anfalla den andra, utan att först underställa vår skiljedom som nentrala de grunder hvarmed man söker rättfärdiga ett sådant anfall. Som -man ser, är det ingenting mindre än början till en internationel skiljedomstol, utrustad med exekutiv myndighet, Times här föreslår. Utan ett sådant attribut inser hon sjelt att hvarje försök till skiljedom skulle vara vanmäktigt. Ingen kan tvifla,, säger hon efter framställandet af sitt förslag, att grundarna för Europas allmänna rätt skola genom detta krig undergå en revolution. Det är tydligt nog att en abstrakt förklaring till förmån för en skiljedom utan en straffbestämmelse — en sådan förklaring t. ex. som innehölls i Paristraktaten af 1856 — är gagulös och måhända värreän gegnlös. Detmåste finnas någonting som ger kraft åt principen, ett äfventyr stadgadt för dess öfverträdande, och detta desideratum lemnar en a de stora makterna en för alla och alla för er gifven garanti: Ett sådant steg skulle, tillägger tidoingen till slats, äfven om det ej ledde till det afsedda resultatet, dock ej blifva ntar rukt. Vi skulle derigenom få en mycket tydlig föreställning om de verkliga anledningarre till krigets fortsättande, och Europs skulle uttala sin don öfver motiverna til fullföljandet af en strid som allt mera bli ett brott mot menskligheten.