Aftonbladet – 18 oktober 1870, sida 3

skapskansian under senare aren hasugt Ullväxt, och jag är öfvertygad om, att det skulle blifva ett fruktansvärdt olycksslag icke blott för oss sjelfva utan för menskligheten, om det nuvarande kriget skulle sätta en gräns för utvecklingen af denna känsla. Det är icke desto mindre sannt, att det förefanns en god del misstroende med hänsyn till Preussens ärelystnad och planer, och jag tillåter mig fråga om icke ett sådant misstroende var berättigadt? Om jag går så långt tillbaka som till Fredrik II, och ur det förflutna framdrager historien om hans samvetslösa anfall mot en värnlös drottning och hans invasion af Schlesien midt under djupaste fred, utan någon föregående krigsförklaring, så sker det endast för att förklara, att grefve Bismarcks politik är en värdig fortsättning af Fredrik II:s politik, och att Preussens närvarande häpnadsväckande förstoring ästadkommits på alldeles samma sätt, hvarpå dess förstoring åstadkoms under förra seklet, nemligen genom en diabolisk förening af stor talang, stort mod och stör styrka med det smidigaste intrigsinne och den mest samvetslösa trolöshet. Är dea man, som hans beundrare så gerna benämna mannen af blod och jerm, han som förenar tigerns roflystna instinkter och styrka med ormens smidighet, — är han ?n statsman af det slag, åt hvars gunst och någon stat kan önska förtro sig? Skulle Danmarks sköfling icke innefatta någon lär dom för oss? Ty alla vår grannes och bundsförvandte nuvarande olyckor leda sitt ursprung från denna oförsvarliga våldshandling; och då två makter sådana som Frankrike och England, som på den tiden gjorde anspråk på att vara två stormakter, om än icke de tvenne ledande makterna i Europa, stodo med korslagda armar och läto en så oerhörd kränkning af alla den europeiska internationella lagens principer ega rom, kan man säga att de just genom sin overksamhet afsade sig allt anspråk på den raug som de innehaft och det inflytande som de dittills hade utöfvat på ordnändet af Europas angelägenheter. Invasionen af Danmark ådagalade med hvilken oblyghet grefve Bismarck var i stånd att, då det föll honom in, trotsa den allmänna meningen i Europa, förlitande sig endast på den råå styrkan; men det smidiga och djerfva intrigsinne hvarmed han först förledde Österrike att deltaga i våldsbragden för att sedan kasta om och söka gräl med denna makt om rofvets delning, på hans skämtsamma språk kalladt condominium, står i afseende på djerfhet och trolöshet utan motstycke i det moderna Europas häfder. Det var för att karakterisera den fulländade dubbelheten i Bismarcks af framgång krönta politik, som uttrycket Bismarquer uppfanns af de parisiska petits ereves för att beteckna falska kortspelares och biljardspelares förfarande, och uttrycket var obestridiigen träffande. Det kan äfven ifrågasättas huruvida Preussens och Spaniens hemliga intriger, i afsigt att uppsätta en hohenzollernsk prins på tronen i sistnämnde land, icke utgöra ett fullständigt motstycke, i hvad Frankrike angår, till de preussiska intrigerna i Italien under förberedelserna till kriget mot Österrike 1866. Och det kan än ytterligare ifrågasättas, huruvida det spotska sätt, hvarpå Preussen behandlade Han-i nover och Sachsen, huruvida dess öfvermo-: diga regemente i Frankfurt, huruvida dej: plumpa undanflykter, genom hvilka det lyc-. kades vilseleda den franska diplomatieni af-! seende på offoch defensivförbundet medl: Baiern, voro egnade att ingifva synnerligt: förtroende till dess undfallenhet, öppenhet, heder eller rättskänsla, synnerligen som det var uppblåst af segerruset från Sadova? Icke desto mindre måste jag förklara, att äfven omedelbart efter Sadova förefanns icke hos någon inflytelserik klass i Frankrike någon stark åtrå efter krig. Jag hade vid denna tid tilltälle att ofta samtäla såväl med medarbetare i Debats, Temps, Revue des Deux Mondes och andra organer, som med betydande personer i de politiska kretsarne, och jag var tillstädes vid flera reunions, i hvilka Preussens nyligen vunna utvidgning och ffågan om det tyska enhetsverket samt dess resultater med hänsyn till Frankrike allvarligen diskuterades, och jag förvånades öfver den nyktra ton och det oegennyttiga åskådningssätt, med bänsyn till den i Europa inträdda ofantliga förändring, som utmärkte alla, hvilka diskuterade ämnet, och jag kunde icke upptäcka någon inrotad fiendtlighet mot Preussen eller Tyskland eller någon önskan att lägga binder i vägen för den tyska enhetens utveckling. Tvärtom var det språk, som fördes vid sådana tillfällen så beskaffadt, att det hos mig uppväckte beundran för den filosofiska och fiverala omsorg som talarne ådagalade för det europeiska samhällets och. bela mensklighentens högsta intressen. Ochl: om vid denna tid den kejserliga regeringen och vissa politici i kamrarne förde ett annat j! språk, med afseende få Preussen, är jag öfvertygad att detta skedde för politiska par; Å I I tisyftens skull, och på intet sätt öfverensstämde hvarken med åsigterna hos upplysta fransmän eller med den allmänna stämningen i landet. Faons det således icke någon påtryckning på kejsaren för att förmå honom att företaga kriget? Fanns deticke något krigsparti? Jo, det fanns; men det var ett krigsparti, som på intet sätt representerade nationen; och om ex-kejsaren hade bibehållit något af sitt fordna sjelfständiga och sunda omdöme, skulle han icke ha låtit detsamma inverka på sig. Det fanns ett krigsparti både inom och utom det kejserliga palatset. I spetsen för krigspartiet inom palatset stod kejsarinnan sjelf — detta är icke någon hemlighet — och det bestod, under henne, af samtliga de hofvet tillhörande marskalkarne in esse och in posse, hvilka ständigt omgåfvo kejsaren. Kejsarinnan, som Frankrike och Italien ha att tacka för den förlängda ockupationen af Rom, hade starkt utpräglade sympatier och antipatier rörande Vissa frågor. Enär den hohenzollernska frågan berörde hennes fäderneslands intressen, ansåg hon sig vara berättigad till en Sfgörände röst i rådslagen angående detta ämne, under det hrr Lebeuf, Frossard, de Failly och alla favoriterna vid pretoriangardet, ihvilkas oförmåga och moråliska uselhet med otrolig lätthet ruinerat den tappraste och mest lysande armå, som någonsin blifvit sammandragen, hungrade efterkrioarära och nva utmärkelser och aila de goda