Aftonbladet – 18 oktober 1870, sida 3

krigaren ett skimrande hopp om brokiga äf. I ventyr, muntert kamratskap, utmärkelser 1 i belöningar, samtidens hyllning — kanske efA terverldens lof — — men hvad lott bereda krigen åt qvinnar, som aldrig frammane dem, hvars vilja dervid aldrig rådfrägas oct som förgäfves emot dem inlägger en bäfvande i protest? q Åt henne lemnas den öfvergifna eller sköf : 1ade härden, de ensliga tårarne, fruktans ock ovissheters qval, nöden och försakelserna : utan ostentation, det obemärkta bjeltemodet och vakorna vid vämjeliga sjuksängar, med ett ord, åliggandet att gjuta menniskokärlekens balsam i alla svidande sår som de starI kes händer skoningslöst utdelat. Se viej öfverallt under råhetens härjningar, när kraotröken stigit mannen åt hufvudet och vapnens iek bortskrapar hos honom civilisationens mer eller mindre tunna fernissa för att låta vilddjuret framskymtai all sin blodtörst — dekorerad för resten med det j klingande epitetet hjeltemod — se vi ej då städse qvinnan, försakande allt hvad som gör henne lifvet dyrbart, löna ondt med godt, taga på sig en tjenares skepelse och bära det oförskylda lidandet utan en enda tanke på I hämd?... I skapelsens herrar! O, frukten I aldrig för eder något ansvar för detta missbruk af er makt? — aldrig, aldrig! Är det derföre I behandlen qvinnan som en så underordnad varelse, att I ej värdigens taga minsta hänsyn till hennes lidanden, hennes I vilja och heligaste intressen, emedan ordet Igloire aldrig funnits i hennes ordbok och för henne saknar all betydelse? I Hon lemnear er gerna äran af detta ords uppfinning, likasom bon ej nekar er hedern att ha skapat nationalitetsbegreppet — som antagligen leder sitt ursprung från Babelstornets förliklige byggmästare. Dessa båda olycksbringande ord, trots lagerkransen hvarmed det förstnämnda sirar sin tioning och patriotismens vackra täckmantel hvari det senare draperar sig, äro vid nogare eftersinnande verldens plågoris, ty nu och alltid hafva de väpnat folken mot hvar. ändra, i det de väcka tillfredsställelse hos den ena menniskan öfver den andras förnedrivg och ofärd samt gifva fria tyglar åt öf. versitteriet, högmodet, sjelfviskheten, hatet, afunden och hämden! Qvinnan, hvars fädernesland kan sägas vara förnämligest der hennes bjerta med de starkaste banden är fästadt, lägar ej upp för nationalitetsidn på detta menliga sätt för civilisationen och kristendomen. — Hon ses falia i dess brottsliga öfverdrifter blott andantagsvis och är då tydligt anstucken af emitta från sin manliga omgifning och hvars passioner hon gör sig till ett echo i sina egenskaper af maka, moder, dotter, syster eller älskarinna, emedan hennes uppfostran, (som hos henne så sällan utbildar sjelfständig omdömesförmåga), sätter henne föga i stånd att på egen hand göra klart för sig åt hvilket håll logiken och rättvisan torde befinna sig. Hvarje steg vårt slägte gör framåt synes egnadt att bevisa omöjligheten af dess harmoniska utveckling förr än den offentliga vården af samhällskroppen öfvertages gemensamt af dess båda beståndsdelar — man och qvinna — och i jemnbredd med den djerfvare, kraftfullare och af realismens skarpblick säkrare ledda handen ställdes vid statsrodret den lenare, lugnande, ordningsälskande, såsom moderatör. Detta innebär för qvinnan ingen sjelfvisk tanke på förökandet ar hennes älskvärdhet, eller omsorg för hennes nöjen och beqvämiighet; — det innebär fastmer den stränga påminnelsen om en pligt, den hon, såvidt på henne beror, i menskligHetens intresse ej har rätt att undandraga sig. Ty måhända kunde samhällskroppen uppblomstra till större skönhet och helsa och friden och rättvisan uppväxa på vår jord med drag mera påminnande om deras gudomliga ursprung, om menniskoslägtets moder och första vårdarinna äfven stode modigt vakt vid de båda himlabarnens vagga. Vid betrakee tl er WW I et 8 FP tande af deras bilder sådana vi nu göra be-j kantskap med dem har man svårt att förstå att personer kunna existera som säga sig hafva hvarken behof af eller hopp om en annan tingens ordning i en fullkomligare tillvaro! Och dock äro svårigheterna nästan oöfvervinneliga när det gäller att öfverbevisa i samvetetom att det ideal af Justitia, hvars gestalt, trots alla deröfver kastade slöjor, alltjemt blickar fram ur själens innersta djup, . intet annat är än en skugga utan kropp — ett sorts gäckeri med dess sanpningsoch rättsbegär! — Vår odödliga längtan. efter mättnad åt detta begär — hvad vore den om örat skall dömmas att evigt störas af de förtrycktas förbisedda klagan, ögat att stötas af förtryckarnes triumf? — Sunda förnuftets obetvingeliga logik, fordrande absolut af allting dess raison dötre., tillhviskar åtminstone qvinnan, protesterande, att skanda: lerna någonstädes måste få sitt slut jemte sin förklaring och att den kränkta rättvisan en gång skall — vore det än på vår egen bekostnad — upptäcka för oss bemligheten af sin långmodighet. Fråntag menskligheten denna öfvertygelse och moralitetsbegreppen måste snart för dess fattningsgåfva nedsjunka till ett narrspel, sta: ters byggnad och styrelse till ett listens och våldets jongleri. Man skall omöjligt kunna inse orsaken hvarföre den rättsinnige fortfarande skulle gå in på att spela rollen af ;dupe, underkastande sig, han allena i den moraliska verldsordningen, lydnaden för lagar rakt stridande mot hans fysiska instinkver och hvilka kunna kränkas ostraffadt i all evighet till förmån för den samvetslöse. Till att bjelpa vårt sunda förnuft ur detta dilemma skall någon Hegels eller hans gelikars filosofi aldrig förslå; ty för det oomtöcknade begreppet skall hvart ord blifva fruktlöst som säges om all-tillräckligheten för jaget att uti medvetandet af sin ädelhet söka frid och styrka tnder den onaturliga kampen, utan ändamål, mot sina ifrigaste begär som äro stridande mot andras sällhet och rättigheter. RTR Allmänna opinionen i Frankrike och kriget. Vi afsluta i dag meddelandet af det intressanta bref till Times, hvars början vi för