Aftonbladet – 18 oktober 1870, sida 3

a VV TA a damens råd att undvika all brydsam forskning i gazetten och nöja sig med ptoiletten: såsom sia enda politik. Vinna eller förlora de härpå? kan mar tycka sig upptäcka att något skäggbrode börjar skugga deras haka? Det säkra är emellertid, att detta qvittai dem lika och att, för intelligensens oafvisIliga kraf, hos man liksom hos qvinna, all motstånd måste vika, vare sig att det framIträder i den visa förmaningens, det damdryga föraktets eller förlöjligandets skepnad. Kanske hade menskligheten ingenting haft att förlora på att för längesedan uppmuntra bildandet af ett sorts qvinlig venster på verldens Forum, der hittills skapelsens herrar uppträdt som envåldsherrskare! Och måhända skulle äfven närvarande upprörda tid draga nytta af högt uttalade qvinnomeningars majoritet, ifall dylika vågade öppet blanda sin röst med de stilla tänkares, de passionsfria. filocoters, som lyckligtvis nu och då genombryta stormen och harmoniskt välgörande verka på våra öron, sönderslitna af fredsstörarnes buller och skrän. Dylika betraktelser väcktes nyss vid genomläsningen af några sansade lugnande ord som framträngt ända till vår aflägsnua vrå ), uti en skriftvexling mellan de tvenne filosofer hvilka — besynnerligt! — äro med rysning ntpekade såsom Evangelii värsta fiender och hvilkas blotta namn — Ernst Renan och doktor Strauss -— äro en styggelse för kyrkan. Det är emellertid från dessa två mäns läppar som sanningar uttalas, genomträngda af den mest högstämda, hamanistiska, opartiska och renaste evangeliska anda! Och detta medan Tysklands öfverhutvud som alltjemt tar Gud till vitne öfver sina gerningar, och den man som i det längsta envisades att vara stödjepelare för den enda saliggörande kyrkan (hvardera af dessa herrar utropande sig blygsamt för civilisationens främste sakförare) hetsat fredliga befolkningar till att sönderslita hvarann som hungriga vargar! O, huru mycket hellre flyr ej bjertat till eder I frie, öfverlägsna tänkare, bland hvilka minnet så gerna äfven framkallar Stuart Mill och -hans beundransvärda arbete The subjection af woman, som särskildt i nuvarande tid borde fästa uppmärksamheten, ehura här och der redan utsatt för häftiga anfall af den manliga kritiken, såsom man kunde vänta Detta hindrar väl ej att man en dag, måhända snarare än troligt synes, skall lyssna till uch behjerta den snillrike filosofens der uttalade åsigter om fördelarne af det qvinliga elementets deltagande i samhällsstyrelsen. Ty det är att förmoda att verlden dock omsider skall tröttna vid det hittills brukliga sättet att der utbreda civilisationen, nemligen med kommandorop och bajonetter, och att man småningom skall försöka skaffa gehör äfven åt det kön som med saktmod beder och arbetar för Guds rikes tillkommelse på jorden, derifrån det visserligen är fjerran så länge hon sölas af blod, härjas och förtrampas af våldet. Huru skulle derstädes ett bättre sakernas skick kunna uppstå och menskligheten med säkrare steg än hittills gå mot målet som samvetet och kristna läran för henne utpeka såsom framåtskridandets högsta, så länge den politiska verlden enväldigt styres af den hälft utaf vårt slägte hvars karakteristiska fel och passioner — enligt historiens vitnesbörd — förblifvit desamma from alla tidsåldrar, nemligen benägenheten ör den råa styrkans rättskipning, för stolthetens trots, för sjelftagen hämnd med stålet i hand, för ärelystnadens törst efter makt oeh lysande vapenbragder trots deras förhärjande spår genom seklerna, för upphetsande eller blodiga nöjen, sådana som dryckeslag och jagt, och öfverhufvudtaget för hänsynslös egoism i alla möjliga former, hvilken hos deras kön har lagen till sin bundsförvandt, som öfverallt tilldelar mannen herraväldet ötver qvinnan — d. v. s. sanktionerar den starkares rätt att undertrycka den svagares frihet och intressen. Anmärkningsvärdt är, med hvilken ovilja mannen inlägger sin protest häremot när han sjelf blir offret för ett dylikt förfariogssätt, såsom t. ex. i de nu diskuterade annexionsfrågorna eller eröfrarens rätt att utan rådfrågande af befolkningars egen vilja påtvinga dem sin styrelse. Men är det icke så Han städse sjelf farit fram gentemot andra hälften af menniskoslägtet alltsedan verldens skapelse, utan att hon deremot haft det minsta att anmärka? Förlåtligt är, om så talande bevis på egoismens vidunderliga inkonseqvens ej inger qvinnan (ifall hon är begåfvad med en skymt af eftertanke) stort förtroende för styresmän som ledas af en dylik och som enväldigt ha hennes egen och staternas välfärd i sin vård! Förlåtligt vore, säga vi, om den undersåtliga vördnad deras höga förnuft af henne utkräfver, något började vackla och hennes begär vaknade att mera lita på sitt eget! Kan man i sjelfva verket tänka sig någonting puerilare än orsakerna som nu stuckit verlden i brand? — något löjligare, vore man nästan frestad att säga vid minnet af kung Wilbelms och hr Benedettis Riitaasia i Ems: Framställa icke Frankrike och Tyskland bilden af tvenne illa uppfostrade skolpojkar i Jufven på hvarandra? Den ena liflig, fin, elegant, bortskämd och fjäsad af hela verlden, har med skryt och kittslighet utmanat den andre, en förslagen, plump öfversittare, som med ett enda tag nedertryckt rivalen och nu håller, qväfvande, sin fot på hans nacke. Dervid skriker och väsnas anfallaren för att väcka alla sina beundrades sympatier och locka (koketterande med sjeltva smärtan hvarunder hans sköna, smidiga lemmar vrida sig) de åskådande pojkarne som sitta på skolplanket, att, till hans befrielse, förenade kasta sig öfver hans vederdeloman och krossa honom i hans tur. Om åtminstone mankönet i massa så der uppgjorde räkningen sinsemellan, så vore det ju otvifvelektigt deras enszk och klagan öfver deras dårskap mindre befogad — men hvad så vi, tvärtom, under de stormar som dess våldsaråma lynne lössläpper öfver samhällena? Ryckes ej dufvans bo ner och förtrampas oftare än örnens näste?... Flyta ej i härjarnes spår oskuldens och värnlöshetens tårar i ännu stridare strömmar än blodet? Tlndar fälthfgaote facar ach lidanden de