Aftonbladet – 18 oktober 1870, sida 2

DE Ne plats, der händelsen tilldrog sig, låg ensligt och hade äfven vid dagsljus ett vildt och ödsligt utseende. Så var äfven händelsen denpa afton, den sjette sedan HSilvia Nardi hade lemnpat Sorrento. Gaslågorna vid stationen fladdrade ostadigt i attonvinden på venstra sidan om vägen. Till höger förrådde ett svagt ljusskimmer att en liten stad Eg der, låogt borta. Melar staden och stationen utbredde sig ett sidländt, vidsträckt fält och derofvan höjde sig en blekblå bimmel, från hvilken nymånen matt belyste ecenen för den inträffade katastrofen. Den del af linien, der olyckan egt rum, var beströdd af sönderbrutna vsgnar, krossade reskoffertar och eskar samt kropparne af några stackars oxar, som blitvit dödade och nu lågo tillsammans i en hemsk massa. De båda väldiga lokomotiv, hvilkas sammandrabbning vållat all denna förödelse, funnos der äfven; det ena djupt begrafvet i jorden, medan det: andra stod qvar på baran, svart, hotande och grymt, midt ibland ruinerna, liksom det triumferade öfver sin vunna seger. Mrs Green och hennes -båda unga följeslagerskor hade oskadade sluppit undan, men till Silvias förvåning uppgaf Georgie Lovell de gällaste åpvgestrop, icke blott under sjelfva tilldragelsen, men ännu flera minuter sedan allt var förbi. Hennes förskräckelse var så våldsam, att hon ej kunde röra sig från stället, men satt, ömsevis snyftande och skrikande, qvar än bänken, dit de alla. tre hade tagit sin tillflykt. Slutligen blef hon något jugnara, och mrs Green, som hittills varit upptagen af att trösta henne, kunde nu börja tänka på sina egna angelägenheter. De säga att allt fraktgodset är oskadadt, sade hon suckande, men så säga de alltid; och alla mina spetsar lågo ireskofferten, som ni vet, mademoiselle Nardi!s :