Aftonbladet – 15 oktober 1870, sida 2

Den tystnad, hvarunder don Sabino oci principessan åhört hennes berättelse, förbyt tes snart i en mängd af frågor. Silvias svar shuru --lakoniska,.-vorofullkomligt tillfreds. ställande. Madame de IEpine .var omkrin; tjugofem år; hon var gift med en fransmar och bosatt-i Paris; var rik och af.god härkomst. Don Sabino såg mycket villrådig u och. systern skakade på hufvudet; de vexlade blickar med hvarandra. Hara skola vi göra? sade de på samma äng. Silvia, som satt vid bordet, med armbågen stödd deremot och kinden hvilande emot hennes Öppna hand, såg på dem och lyssnade ander tystnad till-deras-samtal, Från Neapel till Paris är en förskräckigt lång resa för ett sådant barn som hon, yttrade don Sabino. Paris är en hednisk stad, anmärkte prinsipessan ifiigt, Ja, men denna dam är ingen hedoing, ättade henne don Sabino, fogligt; och Silvia känner henne. : Hon såg henne för tio år sedan, Hon var ju då bara barnet. Nej, det går aldrig in! Bättre Sorrento än Paris — mycket gättre, Sorrento, säger jaga Dessutom är det de der jernvägarne och ingbåtarne, förskräckliga olyckor inträffa ulltsom oftast, sade don Sabino, som hade n naturlig afsky för nutidens uppfinningar. Ja, Sorrento är bättre. Silvia miax, fortfor han och vände sig vänligt till den unga lickan, skrif till den här damen ochtacka henne; men säg att du för närvarande vistas os kära vänner, som hålla af dig, och att himlen nog skall sörja för framtiden. Du kan gerna tillägga, att du blott för två månader sedan kom från Rom till Sorrento och att du bar rest ganska mycket allaredan.