Aftonbladet – 14 oktober 1870, sida 2

lit i söndags morgse kl. half 8 och tog in iF prefekturhotellet. Kl. half 9 mottog han befi sök af Crbmienx, Glais-Bizoin och Laurier.s Gambetta hade ännu ej anländt, men vän-ll: tades på middagen. På bangården var vidlg Garibaldis ankomst en hedersvakt uppstäld. ls Den befälhafvande officerns begäran att få ll eskortera hans vagn afböjde han, tilläggande, d att han hoppades få återse honom på slagfältet i striden för det franska områdets befriande från den utländska invasionen. Framför prefekturen var en bataljon frivilliga skarpskyttar uppstäld. Generalen var dock af sin trötthet efter resan hindrad att låta dem passera revy. Enligt ett af våra gårdagstelegram har han redan lemnat Tours, som det tros för att sätta sig i spetsen för de friskaror, som i Vogeserna operera i preussarnes rygg. n I ett af de franska till England komna numren af Journal Officiel förekommer ett upprop af Louis Blanc till engelska folket. an börjar med den anmärkning, att historien skall brännmärka såsom någonting upprörande, att den gästvänligaste bland städer kringrännes af horder, färdiga att mörda, bränna och förstöra allt. Civilisationen, säer han, hålles fången i Paris. Detnittonde arhundradet har sin Attila (konungen af Preussen), som svurit att afskära kosmopolitismens hofvudstad från den öfriga verlden. I afvaktan på att upphofsmännen till denna styggelse skola finna sitt förtjenta straff, antförtror han åt luften, hvad han önskar säga engelska folket... Han vädjar till sympatien icke till medlidandet, som Frankrike icke behöfver, så länge det eger brödoch jern. Allt hvad han vill är att bevisa, att dess sak är rättvis. Han erinrar sedan om grefve Bismarcks öfvermodiga uttryck, hvilka böra lära Earopa och Eagland att förstå, hvad de hafva att vänta af den ursioniga pangermanismen;, om Frarkrike icke mera kan tygla densamma. Han framhåller, att med kejsarens fångenskap hvarje skäl till ett krig,som franska folket icke önskat, har upphört, och att konurgen af Preussen bort sticka sitt svärd i skidan i stället för att besvara Jules Favres runodskrifvelse med fördubbladt raseri, med Strasbourgs bombardement och marschen mot l Paris, under det han slösar artigheter på den brottsling som förorsakat kriget. Republikanerna, som, författaren vågar ansvara derför, af grundsats äro fredsvänner: och. alltid protesterat mot de stora krigsrustningarne och mot eröfringsrätten, representera Frankrikes sträfvandea och Frankrikes ande. Det var bonapartismen som nedtystade den sjelfständiga pressens protester mot kriget och de fredliga demonstrationerna på boulevarderna och i stället frammanade skränet: till Berlin! Napoleons föregifvande, att han af folket var tvungen till kriget sär en lögn, värdig en regim som började med en mened. Allt hvad nationen har på sitt samvete är, att hon icke nog tidigt skipade rättvisa mot den man, som allena är ansvarig för detta krig. Detta var likväl mera dess olycka än dess fel. Preussen borde hafva nöjt sig med en billig ersättning för de uppoffringar kriget pålagt det; men i stället har det fordrat af Frankrike antingen dess ära eller dess lif. Han erinrar konuogen, den förtviflade spelaren i krigets blodiga hasardspex att lyckan ännu kan vända sig emot honom. Derefter vänder sig författaren till engelsmännen och beder dem att tänka sig ett bombardement :af London och förstöraudet af dess skönaste byggnader och mus6er: och betonar att Earopa är hotadt af den preussiska militarismen: Hvad oss beträffar,, säger han till slut, hafva vi omgjordat våra länder. Vi äro lugna och beslutsamma, Vi äro eniga och färdiga. Om engelska folket förstår, att vår sak är hela verldens, emedan hon är rättvisans sak, då är det tid rör detta folk att handla, att betänka hvad dess frid tillbörer, att betänka hvilka följder det måste hafva att lemna fria tyglar åt eröfringslystnaden. Pa nation, som genom sin likgiltighet sanktionerar våldets saturnalier, riskerar att sjelf daka under för detsamma och förtjenar att göra det. Men det är engelska folkets egen sak att betänka detta, vår deremot att visa verlden, att vår sak är rättvis och att, då detta är gjordt, dö för det rätta som aldrig dör eller segra med detsamma. ms ta mn 0 En deputation af: sju personer, valde af det romerska borgerskapet, väntades den 10 dennes till Florens för att till konungen framlemna : resultatet af folkomröstningen. Stora förberedelser till deputationens högtidliga mottagande hade blifvit gjorda i staden. De italienska tidningarne meddela nu påfvens protest mot Kyrkostatens ockupation. Den är daterad den-20 September och har blifvit tillstäld alla påfliga beskickningar. Skrifvelsen är affattad på ett mycket energiskt språk. Påfven klagar öfver det våld, som föröfvats mot den heliga stolen, fordrar det förlorade tillbaka, protesterar och gör konungen och hans regering ansvariga för all skada, som kan bli följden af en så våldsam och ev lar inkräktniog af den hel. stolen och de påfliga undersåtarne. Inkräktningen förklaras derpå annullerad och ogiltig (irrita, nulla e di mien valore) och det förklaras, att den icke kan göra intrång i hans lagliga herrskarerättigheter eller för hans efterträdares in perpetuum. Om också våld och makt nu förhindraderas utöfning, skall påfven behålla dem oförminskade för att i sinom tid verkligen göra brak af dem. Vida intressantare än detta dokument är den roll, som den preussiska diplomatien spelat och ännu spelar på halfön. Dess uppgift tyckes vara att bekämpa denaf exemplet från Paris eggade republikanska propagandan och att förhindra förnyandet af ett fransktitalienskt förbuod. Preussen vill här taga avf aftar dat frangka keisardöämet nach I dorc