Aftonbladet – 14 oktober 1870, sida 2

Påyrkar! hvarför skulle hon det, då det misshagar mig? Nej, men hon vill att jag skall tycka det är roligt och jag kan inte, don Sabino; jag kan det verkligen inte. Don Sabinoströk sig om hakan med den hand som han hade fri, hemtade sedolärande illustrationer från en liten fiskarbåt med ett stort latinsegel, som långsamt gled fram öfver den spegelblanka viken och yttrade förmanande: Fiskaren derborta tycker ej heller om att kasta ut sitt rät och kanske inte få någon fisk, men han gör det likväl. e Silvia sammanknäppte händerna kring sina knän och med ett halft leende, halft allvarligt uttryck i sitt ansigte, betraktade hon det columbariam som fanns i närheten. Det var af enklaste slag och bestöd endast af en låg hvalfbåge, iopassad i muren samt framskjntande ett litet stycke utanför denna. En stark vinranka hade blifvit ledd omkring bågen och adianthum fyllde med sina fina rankor de tolf små nischer, i hvilka grafurnorna fordom haft sin plats. Benen och askan efter de stackars slafvionor, för hvilka, efter ett lif af härdt arbete, den ädla romarinnan fru Placida, som fordom herrskat öfver don Sabinos nuvarande boning, låtit bereda detta sista hvilorum, hade redan för långa tider tillbaka blifvit kringspridda at alla himmelens vindar. Don Sabino, sade Silvia mycket allvarsamt, ni är ganska stolt öfver ert columbarium, men mig tyckes det vara en trång och otreflig koning. Dessa nischer äro mycket små och urnorna som en gång haft sin plats i dem måste naturligtvis varit ännu mindre. Jag skulle vilja ha mera utrymme Jag ville alldeles inte sättas ned i en urna och få den urnen ställd i en niscb, isynnerhet som bela coiumbariet vore ett svart och otrefligt hål i en mur.