Aftonbladet – 14 oktober 1870, sida 2

å provinserna finna att kommunen Paris ndast har oförskämdhet att bjuda dem på, kola de åtnöja sig med att försvara sig jelfva och stanna hemma. Dessa revoluionens söner äro fadermördare. De förstöra ina fäders patriotiska, med blod sammanogade verk. Gårdagens revolutionärer ska-. ade Frankrike. Vi få se, om revolutionäerna för i dag skola ega den brottsliga maken att slå det i spilror. De kejserliga papperen afslöja alltjemnt ya sidor af bas empire. Det oerhörda löseri som drifvits med folkets medel för att inderhålla statslyxen och belöna kreatur och jarasiter framstår der i den bjertaste belysing. Så uppgingo kostnaderna för den kejerliga prinsens dop till ej mindre än 898,000 rancs. Exkejsarens kusiner och öfriga anörvandter erhöllo årligen 1,310,975 francs. Prins Jablonovski, grefvinnan Gajom, malame Claude Vignon, general Morris och en nängd andra af hofvets snyltgäster, som allrig gjort staten den minsta tjenst, åtnjöto statspensioner. Hertiginnan af Mouchy fick : millioner i hemgift, fruarna Ratazzi och fär uppburo hvardera en årlig pension af 24,000 francs, markisen af Pepoli en på 25,000 0. 8 v. Den utsväfvande prins Achille Murats skulder betaltes väl ett lussin gånger. Persigny fick endast under vå månader 60,000 francs. Jeröme David och Granier de Cassagnac, högerns bekanta koryfeer, hade ordentliga pensioner af civilistan. Ena post på 1200 francs fiones uppörd, för general de Failly till socker och confektn. Bland andra korrespondenser har man äfven kommit öfver en från 1867 mellan exkejsaren och den bekante prins Pierre, hvari len senare visar sig betydligt mera till sin ördel än kusinen, Han vill erkänna sina barn och gifta sig med deras mor, en flicka af folket, dotter till en fattig snickare. Kejsaren förbjuder honom det, under hänvisning ill konvenansens fordringar och den aktning man vore skyldig det napoleonska namtet 0. s. Vv. För prinsen synes dock konvenansen och aktningen för det napoleonska namnet ej stort ha betydt, ty ban skritver lagen derpå till kusicen i Tuilerierna fölande trotsiga svar, som ej saknar mnoblesse, och ej heller är utansitt lilla saltkorn: Birel Jag kan ej lemna edert bref af förliden gårdag obesvaradt. Jag är fullt öfvertygad att det vore mera opassande att försumma den heliga pligten att erkänna mina barn än att äkta deras moder, som visserligen är af låg härkomst, men dock städse fört en oförvitlig vandel. När ni talar om en mesallians, så vore cn i förhållande till begges vår ställning, mindre än andra inom familjen ingångna förbindelser. Jag förstår sannerligen ej, hvilka de öfverallt afundade fördelar skola vara, hvarom ni talar. Om ni afser titlar, som icke en gång äro de sem under kejsardömet tillkomma mig och som ej ärö förenade med den vanliga ställningen, så frågar jag ej efter dem, och jag har sjelf voterat för deras upphäfvande, då jag hade den äran att sitta iden konstituerande nationalförsamlingen. Menar ni deremot mitt namn, så har jag derföre endast att tacka min börd, min fader, som visserligen ej gifvit mig exemplet af ett affall från de känslor, som lifva mig. Menar ni slutligen det penningauslag som ni beviljat mig, så represente rar det blott en mycket liten del af de gods, som bourbonnerna genom en obillig plundringn, för at! begagna mig af edert eget uttryck i en officiel skrif velse, fråntagit oss. Med ett ord, sire, jag skall kosta hvad det vill, ej uraktlåta rina faderliga pligter, och om så nödvändigt måste ske, skal jag, som under fyra år i nationalförsamlingen al drig afgifvit ett votum, söm inskränkt andras fri het, åter vandra landsflyktens väg och söka mera billighet hos ett fritt folk. Jag är 0. 8. v. Pierre Napolem Bonaparte. Innan prinsen satte sitt hot i verket och uppsökte ett fritt lands för honom ej rätt angenäma luft, skickade han erkebiskopen al Paris till sin kusin, och denne synes på något sätt ha arrangerat saken, ty, som bekart, var prinsen gift då han i vintras nedsköt Victor Noir. Journ :l de Bruxelles, som bekant de belgiska ultramontanernas organ, meddelar med reservation en skrifvelse, enligt hvilken underhandlingar skola, under Rysslands och Österrikes medverkan, blifvit inledda mellan Preussen och Napoleon, för att efter Paris intagande återinsätta denne, för den händelse regeringen der fölle i händerna på ett parti, som vore någon af de nämnda makterna misshagligt. Påfven skulle äfvenledes restaureras. Neue Freie Presse, som meddelar hufvudinnehållet af B isseltidningens artikel, ser leruti endast ett uttryck af prestpartiets fromma önskningar. Om munkar och junkrar gde att förfoga öfver staternas makt och nade det sista ordet i Europa, kunde man j neka att fältet nu är ganska gynnsamt ör omfattande restaurationsplaner. Trots la missgerningar och farhågor, som den 1apoleonska regimen bragt öfver Europa, är on ännu alltjemnt föremål för det smärt sammaste beklagande och de ljufvaste föroppningar från alla jordklotets reaktionärer. De ha ej glömt att det var hon som i Frankike störtade republiken och återinsatte den ördrifne påfven samt att hon under en följd Mt år varit själen i en viss kyrkogårdsartad rdning. Att åter insätta Napoleon, att vid letta tillfälle återgifva påfven hans verldsliga nakt, måhända äfven skaffa ur vägen de örfattningar och lagar, som ej öfverenstämma med Syllabus, att pacificera Spanien ,enom den ädla Isabellas återkallande, med tt ord att återinföra en allmän patriarkalisk swbsolutism, detta är den plan som spökar i ltramontanernas och de feodalas hjernor och ör hvars förverkligande de svärma., Öfverlödigt att tillägga att tidningen ej tror på n sådan äåteruppständelse af 1815 och den weliga: alliansen, och hon finner att den ämnda Briisseltidniogen gjort mycket klokt, lå hon meddelat uppsatsen under reserva100. Om Garibaldis ankomst till Tours ha vi