Aftonbladet – 14 oktober 1870, sida 2

Han tog sig en ny pris snus, till bekräftelse af sitt påstående, återvände till Dellius och tilltalade den romerska patriciern med välljudande röst och starkt markerad rhytm medan hans feta pekfinger slog takten på armstödet: Aequam memento rebus in arduis Servare mentem, då lätta fotsteg på sandgången kommo honom att se upp. En ung flicka af behagligt utseende kom gående; hon var icke skön, kanske icke ens fullkomligt vacker, ty dragen voro oregelbundna, men hon bade en italienskas uttrycksfulla ansigte, präktiga ögon, gläcrsande, mörkt hår och täcka gropar i kinderna. Hon hade derjemte, hvad ej den enkla sorgdrägten kunde dölja, en vacker växt och det behagfulla sätt att föra sig söm ej alltid följer ungdomen, men är en af dess mest intagande gåtvor. Den unga flickan kom från boningshuset och bar en liten trästol, som hon ställde vid don Sabinos fötter, satte gig derpå helt tyst men med en blick som tydligare än ord sade: Lägg bort boken, don Sabino, ty nu har jag kommit för att stanna hos er. Don Sabino tillslöt således sin Horatius, men lät pekfingret ligga qvar vid den sida han nyss läst och yttrade godmodigt: Huru är det, carina? Det roar mig inte att virka, ljöd det mycket bestämda svaret. Jag tycker inte alls det är roligt att virka uddar och spetsar till näsdukar och gardiner., Ton Sabino fick em fandersam: min. Silvia mia,, började han, virkning är ett både nyttigt och vackert arbete och om principessa påyrkar...n Silvia höjde sina mörka ögonbryn, öppnade sina ögon till deras fulla storlek och såg högst förvånad ut,