Aftonbladet – 14 oktober 1870, sida 2

Den bekante socialdemokraten Blanqui är rdförande för en klubb, som håller sina ammankomster ömsevis i olika delar af Pais. Journal des Debats redogör för förloppet id en af dessa sammankomster, hvilkas nedlemmar uteslutande bestå af män och vinnor ur arbetsklassen. Frågan om lifsnedlen diskuterades och väckte naturligtvis nycket intresse, ty parisarne ha icke längre ågon mjölk till sitt morgonkaffe; ägg kosta 1 å 18 öre stycket, salt smör är mycket lyrt och färskt finnes icke längre att få. lagtarne kunna blott anskaffa hälften eller redjedesen af den qvantitet, som tingas af leras kunder. Under all denna dyrhet ha n mängd arbetare inga andra inkomster än le några och tjugu öre om dagen, som utetalas till dem såsom nationalgardister. lubben klandrade flere handlande, derföre utt de dolde eller förhöjde priset på sinva vaor, och en stenkolshandlare i Montmartre yckes ha haft besök af en uppsigtskomitå om kom för att mäta hans förråd och förmå wonom att hålla dem till salu. Klubben belöt enhälligt att hela befolkningen, i likhet ned en armåe, skulle inskränkas till vissa ansoner. En af talarne föreslog såsom till-. ägg till denna åtgärd, att en folkräkning kulle företagas, hvilken dessutom skulle ha len fördelen att upgdaga namnen och adreserna på republikens fiender och på de preusiska agenterna. En annan föreslog en inentering af fågel och ägg, hvilka skulle för-,ehållas de sårade. Klubben diskuterade lerefter kommunalvalen, hvilkas uppskjutande llmänt gillades. En talare sökte bevisa, att ndast upplysta patrioter och goda republianer hade rättighet att rösta. Journal des Debats anmärker, att det bifall, som egnas lylika satser af den minst upplysta, men tyärr icke minst talrika delen af befolkningen örtjenar allvarlig uppmärksambet. Det onda kulle ej kunna förebyggas genom att stänga clubbarne, ty de ha den förtjensten att aflöja befolkningens moraliska tillstånd. Faan ligger icke i de yttrade orden, utan i len sincesstämning de antyds. Klubbarne iro barometrar, hvilka det är nödvändigt utt rådfråga, i synnerhet då himlen är muen och uppfylld af stormmoln. I en artikel i Jöurnal des Debats tör samma lag skrifver en af hennes utmärktaste pennor John Lemoinne: sOm cerneringen af Paris kunde förhindra våra kommunisters tal och tryckta skrifter wtt uppnå provinserna; kunde vi trösta. oss öfver denna fångenskap, hura obehaglig den in må vara. Det är i sanning nödvändigt, ut Frankrike icke tager dylika anspråk såsom ett uttryck af ideerna och åsigterna i Paris; i annat fall skulle vi förtvifla om vår örmåga att upprätthålla områdets och natioens enhet och integritet. För att splittra Frankrike erfordras icke någon fiende; fransnän ha åtagit sig förstörelseverket. Terrorsismens män ha att välja mellan att betraksas såsom blinde eller såsom förrädare. Om le inse hvad de göra, äro de förrädare, om de ej förstå, hvilka följderna af deras handlingar skola bli, måste de lära sig det. Den ofantliga kontraktionsoch koncentreringsansträngning , som den franska republiken gjorde år 1792, torde på den tiden ha varit nödvändig för att skapa och befästa nationalenigheten. På den tiden var Paris det hjerta, hvarifrån landets blod cirkulerade. Revolutionen utplånade provinserna för att skapa Frankrike. Men man måste komma ihåg, att förhållandet ej är detsamma nu, synnerhet i detta ögonblick. Det är ej mera Frankrike, som behöfver Paris, det är Paris, som behöfver Frankrike. Frankrike är skapadt, men Paris är belägradt. Och det är just i detta ögonblick, då vi anropa provinserna att komma Paris till hjelp, då vi hoppas, att Frankrike skall resa sig och komma att rädda hufvudstaden — det är i detta ögonblick, som några dårar utan alla betänkligheter försöka dana en afsöndrad regering — ett slags tiomannaråd — som skulle sitta maskeradt, och hvilket landet skulle vägra att erkänna, ja till och med att taga notis om. Icke allenast utomlands, utan äfven här hemma har man ådagalagt en viss tveksamhet att godkänna den regering, som plötsligt tillkom på aftonen den 4 September. Detta kommer sig icke blott deraf, att hon var en produkt af en oregelbunden rörelse, hvilket är den oundgängliga karakteren hos alla revolutioner; utan äfven deraf, att hon var sammansatt uteslutande af representanterne ör Paris. Provinserna fruktade; att de vevisade ett återupplifvande af Paris xommun, Icke en gång detta är tilläckligt för kommunens män; de vilja geomdrifva en ännu trängre koncentrering. De vilja ej höra talas om en konstituerande örsamliog, som. skulle representera hela lanlet; deras diktan och traktan går endast ut 0å kommunalvalen i Paris, kommunen Paris ch det parisiska rådet, som utan kontroll vinga sina lagar på Frankrike. Och de invilla sig, att Frankrike skall underkasta sig stt sådant tyranni. Det är galenskap, om let ej är förräderi. -Det är icke genom att 10pa förnärmelser och skymfer på provinserna, som dessa: skola förmås att tåga ut ill Paris befrielse. Det är ej genom att kicka dem prokonsuler, hvilka icke en gång unna komma fram till dem, som de skola fvertalas att resa sig till vårt försvar, och i kunna vara förvissade, att landet ej skall sodkänna ballongregeringen, då det får veta utt hon fallit i händerna på kommunisterna. Jå vi tala om kommunisterna, åsyfta vi icke rågan om egendomens fördelning och följlerna deraf, utan vi mena helt enkelt det lags styrelse, som några män önska galvaisera och återuppväcka genom en våldsam insträngning, men hvilken nu icke är annat in en anakronism. Dessa centralister, dessa nitarier syfta endast på federation. De tillro sig att kunna koncentrera Frankrike indm An khokhe Mon oonoocsd S-ATA SAR 2 NTIRAR