Aftonbladet – 14 oktober 1870, sida 2

bokens tredje ode och öfver don Sabinos tunga, klassiska. drag hvilade ett uttryck af lugn belåtenhet. I besittning af ett förnöjsamt sinnelag, små tillgångar, några böcker och med fö ingenting att göra, var don Sabino den lyckligaste, femtioåriga, gamla herre som någonsin läst den romerska skaldens välljudande, yppiga, filosofiska, dikter. Och han kände tydligt hura lycklig han var. Vid den första raden af odet till Dellius och utan att lyfta siva blickar från boken, utsträckte han sin hand och tog sig en pris ur en liten silfverdosa som stod på ett måladt bord bredvid honom. Då han kom till Moriture Delli, såg han upp till ett gammalt romerskt columbarium, inpassadt i trädgårdsmuren, icke tio steg från harca stol, och nickade med en vis min. Vid den kortlifvade rosen vände han sig till rosorna, som i en italiensk, vårdslösad blomstergårds hela ymniga öfverflöd växte öfverallt omkring honom — rosor, så sköna och ljufligt doftande, att Horatius svårligen skulle valt myrten i deras ställe, och då odet var slutadt, lät don Sabino blicken vandra öfver kanten at den låga mur som inneslöt hans bostad. Till följd af markens. starka sluttning kunde han från sin plats under pomeransträden se Sorrento och grönskande trädgårdar, bland hvilka här och der en Hvit villa framlyste, ett kyrktorn höjde sig. Alltsammans sluttade nedät den blå hafsviken, bortom hvilken Vesuvius höjde sig och från bergets topp steg en tjock hvit rökpelare långsamt mot den solklaraiskyn: Bortom denna bugt låg Neapel; bortom Neapel, Italien; sedan Schweiz, Frankiike och den stränga, pordiska verlden. Då är det bättre här., tänkte don Sabino och skuggade ögonen med handen för att tydligare kunna se, ,bättre att vistas här ned Höratius,