Aftonbladet – 14 oktober 1870, sida 2

Huru skulle du kunna förekomma det om du vore död? inföll don Sabino, litet otåligt Silviss mörka ögon lyste af förnöjelse. Ja, se det är just saken!, utbrast hor gladt. Man kan ej hjelpa hvad som sker, ifall man är död, men då man lefver, altra cosar, tillace hon skalkaktigt. Och nu vet ni äfven, don Sabino, hvarföre jag ej vill virka då jag inte tycker det är roligt. Don Sabino blef något öfverraskad, men ovillig att erkänna sig besegrad, pekade han åryo på båten med det hvita seglet som sakta halkade fram på vattnet. Fiskaren är ej död, Silvia mia, yttrade han med en viss högtidlighet i rösten, men nöden tvingar horom. Jag-skulle inte alls tycka det vara något tvång att komma på sjön denna eftermiddag,, sade Silvia och skickade en längtande blick ut till båten. Godt, inföll. .don Sabino vänligt; jag tror jag har lofvat dig att få se en at grottorna; det kan ske i dag. Silvia sprang upp, rodnande af glädje. Får jag göra mig i ordning? frågade hon. Skall jag gå och tilwiga principessana Don Sabino gaf leende sitt bifall. Lätt och snabb ilade den unga flickan in i boningshuset och med en suck försakade don Sabino sin Horatius. En timme derefter sutto don Ssxbino, hans syster, enke-principessan och Silvia Nardi i en båt och två bronsfärgade marinari i grofva jackor, korta innebyxor och röda mössor rodde dem långsamt längs den branta stranden, ofvantör hvilken den lilla staden Sorrento och dess grönskande orangelunder visade sig för deras blickar. Det finnes menniskor som hysa en naturlig motrilja för nöjen och till denoa fåtaliga, endast ör nyttan lefvande klass hörde principessan.