Aftonbladet – 13 oktober 1870, sida 3

erbjöd sig att utfärda hvarje förklaring mar kunde önska. Åfven detta var fåfängt, och lika froktlöst afsändes en jurist, som hotade Jabbån med klagomål inför parlamentet. Först då bisköpen omsider gifvit sitt tillstånd, kom en munk, försedd tned en formulerad trosbekännelse, som Voltaire skulle underskrifva före absolutionen. Scenen huru den förstälde sjuke lät munken förestafva Confiteor och Credo och sjelf uppläste det förestatvade på ett sätt, söm gjorde sekreteraren i den: halföppna dörren balfdöd af skratt; huru Voltaire förstod att slingra sig thdan trosbekännelsens undertecknande och genom sin svada så förbluffade munken att denne likafallt gaf honöm absolution, hura sedan den efterskickade abben, i tanke att bekännelsen var underskrifven, i vitnens närvaro meddelade Voltaire sakramentet, huru slutligen, när de främmande voro gångna, den sjuke, munter öfver att hafva vunnit, sprang upp ur bädden och tog sig eti promenad i trädgården — allt detta vill Strauss blött antyda och hänvisar till den utförliga beskrifningen i sekreteraren Tvaquiures memoirer. .Tvenne anmärkningar vill han dock göra. Den ställning, säger Strauss, som Voltaire intog till de kyrkliga ceremonierna står nära nog i rak motsats till hvad som eger rim med liktänkande män i våra dagar. Vi inlåta oss i:dessa förhållanden blott i den mån som nödigt.är för att. för vår och våra närmastes räkniog undvika :förtretligheter i börgerligt afseende. Voltaire deremot betraktade som en hedefssak att icke låta de andlige beröfva honom rättigheten till dessa öfningar, hur löjliga de än i sjelfva verket föreföllo bonom: Och detta gjorde han icke blott för att slippa borgerliga olägerheter, söm stodo i samband med et dylik exkommuniceriog och soth vid denna tidpunkt voro ojemförligt större än de äro i våra dagar, till och med inom katolska: kyrkan; nej, detta narrspel att tvinga de andlige att utdela sakramenterna åt eh person. som, enligt hvad man visste, blott bespottade dem, detta gjorde Voltaire. en ofantlig förnöjelse. Öch detta står i safninhanilabg med ett annat törhållande, hvarpå Strauss vill fästa tppmärksamheten. När Voltaire uppförde denna komedi, hade han sett sitt sjuttiofjerde år förrinpa. Man må bedöma saken hur man vill, menar Strauss, roeh hölt enkelt, fysiskt taget, är ett temperament, som vid sa hög ålder drifver till en så besvärlig komedi, säkert en stor sällsynthet. Till slut ett vackert drag ur Voltaires privatlif. Alla könba bans dåliga sidor. År 1760 fick Voltaire en biljett, deri han gjordes uppmärksam på att en sextonårig söndotter af den store Corneille i torftiga omständigheter befunne sig uti ett kloster i Paris, och att det vore en god gernivg att sörja för hennes framtid. Sedan Voltaire gjort sig underrättad om uppgiftens sanning, svarade han att ingenting bättre anstode en gammal soldat än att sörja för sin generals barnbarn; ban kunde emellertid ej göra så mycket för den unga flickan, som han skulle önskat, men ville hon komma till honom; skulle han åtaga sig hennes uppfostran och sörja för hennes framtid. Resan till Ferney ville han ock bekosta. Sedan hans anbud blifvit af föräldrarne antsget, fick Voltaire veta att flickan ej var barnbarn till Corneille, blott hans ättling i fjermare led, men namnet Corneille tröstade honom dock öfver missräkningen. . Den lilla kom, och visade sig vara ett godt, naivt barn, som snart vann den gamles bjerta. Hennes undervispiog åtog sig Voltaire sjelf och var särdeles road af denna betattnivg. Hvad mig beträffar, skref han straxt efter hennes ankomst i December 1760 till markisionan du Deffand, jag, som nalkas min ålders mognad, så befinner jag mig ganska väl af att få leda den sjuttonåriga fröken Corneille.. Hon är glad, liflig, godmodig, och alltigenom okonstlad. Jag undervisar henne i rättskrifning, men vill icke göra henne till någon lärd; jag vill blott att hon skall lära sig lefva i verlden och vara lycklig der. Och ännu före årets slut skref han till grefven af Argental: Den lilla Corneille visar mycken mottaglighet för våra lefnadsvanor; honär afhållen af oss alla och hon utvecklas, cke dag från dag, utan från det ena ögonolicket till det andra Men skulle hon icke också det, frågar Strauss, med en sådan lärare?. Jag har förskräckliga göromål på nalsen,, skrifver. Voltaire ånyo till grefven, och det svåraste är att bibringa den lilla Corneille någon kännedom om grammatik, .y hon har föga benägenhet för denna uppnöjda vetenskap. En gång hade grefvinnan -i stället för grefven svarat honom och iu visar han denna sirliga biljett för sin ärjunge. Ser ni der, min lilla fröken, ser ni hur damerna i Paris kunna skrifva. När skall väl ri kunna skrifva så, ni, ättling uf Corneille? Detta, tillägger han i sin beättelse för grefvinnan, detta väcker täflan;. on skyndar till sitt rum för att skrifva en iljett efter detta mönster; jag säger er, det! ir en lustig uppfostran., Så vänligt jollrar den gamle satirikern med in unga skyddsling. Han blir utom sig afl: örtjusning, då han hos henne upptäcker tealiska anlag; hon får uppträda på Volres teater i Corneilles pjeser, och fosteradern applåderar. Med tiden gifter ban bort senne, skänker henne en vacker hemgift och tår fadder åt hennes barn. Strauss tecknar lt detta utförligt och con amore. Han sä,er härom: Jag har länge uppehållit mig rid denna lilla familjebistoria, men jag frukar icke-att mina läsare skola klandra mig lerför. Och allra minst skola manerna åt len gamle på Ferney vara misslynta härmed, Vdrig har Voltaire visat sig så älskvärd som denna episod, och verlden vet icke och vill cke veta.att Voltaire äfven kunde vara älskärd. Hån var det långt ifrån alltid, han ar blott alltför ofta varit motsatsen; men en som, om också blott i ett enda förhålande, visat sig så alltigenom älskvärd, honom unna vi, hvad vi än föröfrigt må hafva att os honom klandra, icke helt och hållet förägra vär kärlek. Och just i detta afseende visår Strauss i ynnerhet sin mästarkonst. Totalintrycket f hans utmärkta arbete är en känsla af acksamhet, af kärlek till den man han teckat. Sällan har litteraturhistorikerns dom arit af C3 Ahipktiv natnreRomM här AFAnh al