Aftonbladet – 13 oktober 1870, sida 3

1 j kens skull lemna pooslen i sticket. Så bät, barisk är tan icke på detta lyckliga eremiI tage, att inhan försummar någon konst eller 3 I vetenskap.. Och Voltaire skref vid samma -Itid: Jag älskar dem alla nio (Musernå tigitiligen); hos så många damer måste man söka -Jatt göra sin lycka så myöket som möjligt: ) Så egnade Voltaire sig här åt historieskrif.Å varens kall, i viss mån för att uppväcka marI kisinoans intresse för historien, derjemte skref . han på Circy flera af sina större dramer, en -l oändiig mängd smärre tillfälltghetsstycken, lärodikter och större delen af La Pucelle. I Emellanåt tippträdde han på tiljan, helst i Ciceros roll. Under allt detta hade markisinnan säkerligen icke orätt i sin försäkran att hon, för Jatt hålla sin vän någorlunda inom skrankorna ;Ji dessa presstvångets tider, använde mera pollitik än bela vatikanen för att Hålla kristenheten i tygeln. Stundom var det dock hon, Isom bragte Voltaire i förlägenhet, ty hon spelade med passion. En afton hade hon i Fontainebleau, vid drottningens spelbord, förlorat 80,000 iivres, under. det hon icke hade 100 i kassan; Voltaire satt och såg på, och i den ötvertygelse att detta icke gått ärligt till, hviskade ban åt henne på engelska att hon spelade med tjufvar. Hans hviskning hade blifvit hörd af flera än markisinnan; för att få skulden uppgjord och undvika en duell måste de båda vännerna ofördröjligen gifva sig på flykten, och Voltaire låg gömd ett par månader hos en gammal hertiginna medan markisibnan skaffade penningar. För att nu spara, ofvanpå spelförlusterna, vände de åter till Circy, midt i vintern 1747, och under resan dit råkade de i en situation, hvaraf Lovgehamp, en Voltaires sekreterare, i sina memoirer gjort en karakteristisk teckuiDg. Som vanligt reste de; enligt markisinnans önekan, under natten; men vagnen välte, tungt lastad som den var. Med möda lyckades Voltaire och väninnan arbeta sig fram ir ekipaget, hvars upphjelpande kräfde manskap från närmaste by. Under tiden sutto resenärerna på de uttågna vagnsdynorna midt i snön; och halft förfrusna, pelsarne till trots, beundrade de ru den stjernklädda himmelens skönhet Det är alldeles riktigt., säger den bumoristiske sekreteraren, .himlen var klar, stjernorna blänkte i sin-lifligaste glans; horisonten var fri, intet hus, intet träd undandrog från deras blickar ens den minsta del dersf. Hänryckta öfver ett så sublimt skå-: despel, samtalade de båda filosoferna, darrande af köld, om naturen, om stjernornas! lopp, om de många verldskropparnes bestäm-: melse i den oändliga rymden. De saknade blott en kikare, för att ha varit fullkomligt lyekliga. Deras ande var fängslad af himlahvalfvets under, de hade intet öga för sin bedröfliga ställniog på jorden, ingen känsla för isen och snön 2 — Idyllen nalkas sitt slut: Anlände till Circy, emottogo Voltaire och markisinnan en inbjudning från Lothringens hertig: den af Karl XII på Polens tron upphöjde men sedermera förjagade Stanislaus Leczinski. Vid häns hof framträdde som Voltaires lycklige rival en ung gardeskapten S:t Lambert, af intagande umgängessätt och icke utan poetisk begåfniog. Voltaire började åldras; hans svaga helsa, outtröttliga arbetsifver, och kanske äfven vänionans hetsiga temperament, gjorde honom mera sval än önskligt varit. Plötsligen gör han en upptäckt: hans gudomlige Emilie, nu 42 år gammal, hade emottagit den tio år yngre gardeskaptenens hyllning: Voltaire blef utom sig af raseri; han ville genast fara sina färde, men markisinnan hade icke förgäfves under femton år studerat sin väns karakter. Hon öfverraskade honom — honom såväl som oss — med en verkligen storartad uppriktighet. Han kände ju hennes natur, såväl som sin egen tilltagande skröplighet: hon hade derför tagit sina mått och steg; hvaruti låg väl henbes förbrytelse? Detta språk slog än på .Voltaire och när nu S:t Lambert kom för att urskulda sig, föll Voltaire honom om halsen och gaf sig sjelf orätt, derför att han ij. sin ålders böst gjort anspråk på något som . endast är föruvnvadt den lyckliga ungdomen. Under hela sin lefnad visade Voltaire en synnerlig vänskap för den gynnade rivalen ch här ställt honom högre än han förtjeade, äfven som skriftställare; S:t Lambert sjorde sig nemligenkänd som författare af kaldestycket Arstiderna. Lika betecknande, säger Strauss, som denna ;pisod är för tidehvarfvets seder, såväl som ör de handlande personernas kaärakter, lika vårt är det att nu teckna den utan att göra råld på vårt sedfighetsbegrepp eller ock på den objektiva sanningen. En tid bortåt är let idel komiska momenter: upptäckten som narkisinnan gör på återvägen till Paris, i Jireys; rådplägniogen med älskaren och med rännen; gemålenstillkallande och hans falersglädje — hvilka ämnen för ett Justspel! Men markisinnan, som vid sina 43 år ser ig öfverraskad åf utsigten att bli moder, lir allt mer och mer tragisk till sinnes. Man begifver sig till Luneville för att der ivakta upplösningen; denoa går lyckligt och oedför en dotter, men inom nägra dagar blir nodren dödligt sjuk. Bedragna af en skenart välgörande slummer hade Voltaire och narkisen ett ögonblick aflägsnat sig från jakbädden; de vände tillbaka och funno lott ett lik. Voltaire och S:t Lawbert voro je sista att lemna den döda, och när Volaire ändtligen i häftig smärta slitit sig lös, vimmade han i trappan och bars vanmäkig bort. Det var den 10 September 1749, om den lyckligaste perioden af Voltaires f fick ett så uppskakande slut. Må vi upprulia en annan lika karakteritisk genretafla, ett drag ur Voltaires peronliga ställning till klerisiet, till munkarne. Ar 1768 på slottet Ferney, gjorde den amle herrn, säger Strauss, ett streck som kulle varit väl skämtsamt äfven af en ypging. Voltaire stod ingalunda på någon ovänig umgängesfot med de andlige. Han förättrade inkomsterna för abben i Ferney. ommo munkar dit, så voro de gäster på lottet. En jesuit, som Voltair6 lärt känna Elsass och som sedermera flyttat till grann