Aftonbladet – 13 oktober 1870, sida 3

TR AT RR I: RR taflegalleri förstöras andraga invånarne i Stras bourg, att det skedde första bombarderings aatten, och att ehuru kommendanten på för hand underrättats om bombarderingen, had aåget meddelande derom icke gjorts stads boerne.n LITTERATURTIDNING. Innehåll: Voltaire i ny belysning. — Nordiskt-medicinsk archiv. — Litteraturoch konstnoliser. Voltaire I ny belysning. Voltaire. Sechs Vorträge von David Friedrich Strauss. Leipzig 1870. En föregåenda artikel egnade vi åt Vol raires historiska ställning till kristendomen vi önska här dröja vid några drag ur havs enskilda lif, märkliga i kulturhistoriskt atseende, men af delikat natur och derför vanligen försigtigt kringgångna, medlidsamt. beklagade: eller hatfullt-klandrade. x Straoss behandlar dem som historiska fakta och i hans enkla, klara belysning kan mar utan fara betrakta ett och annat ömtåligt fenomen. Ett sådant är Voltaires förhållande till den yktbara markisinnan du Cbåtelet, dendärda vatematiska författarinnan, Venus—Newron, såsom hon af Voltaire iförtroliga ögonblick benämndes. Voitaire hade; som-Strauss uttrycker sig, einBedirfniss, von Frauenhänden gepflegt, in -seiovem Frauenherzen gehegt zu werdenp., Han hade ända från sina tidigaste år en mängd intima förbindelser, sådana som de under adertonde seklet jbrukliga, men ingen qvinna var hooom någonsin så dyrbar som Gabriele Emilie de Breteuil, gift med markisen du Chåtelet. Äktenskapet var välsignadt med -barn, men hade snart, enligt ordningen för dagen inom den högre societeten, öfversått till ett blott konventionelt förhållände. De båda makarne voro hvarandra alltför olika: han,-en godmodig, men alltigenom alldaglig garnisonsofficer och jägare, kunde ej fatta sin busfrus högre intressen. Markisinnan. sökte rsättning på anvat håll; efter flera förbindelser blet hon, sommarn 1733, i sitt 27 lefaadsår, bekant med Voltaire, som var tolf. år äldre och just nyss förlorat en väninna. Bekantskapen tyckes snart hafva antagit-en ömmare nator, och märkligt är att de under. folla sexton år ända till markisinnans död med hvarandra delade ljuft och ledt, att vän skap slutligen trädde i lidelsens ställe och att Voltaire egnade åt den bortgångna den trognaste hågkomst. Voltaire sjelf kallade markisinnan en orättvist smädad qvinna, och i sjelfva verket bar samtiden såväl som ofterverlden gjort henne orätt. Redan hennes yttre, som utan att vara skönt dock måste ha varit intressant och icke utan sitt behag, klandrades af afandsjuka rivaler. I hennes karakter voro äfven drag som man lätt kunde finna frånstövande. Hon var icke blott i hög grad lidelsefull, utan äfven härd och sträf mot sin omgitnivg, fast full-af eld och hängifvenhet:för dena man hon älskade, beredd att för honom anderkasta sig alla uppoffringar, kanske dock med undantag af ögooblickets ingifvelser. Hennes andliga intressen voro af vida mera manlig än qvinlig art. Hennes talang, såväl som hennes böjelse, lag åt de exakta vetenskaperna, matematik och fysik, hvaruti hon upprepade gånger framträdt som författarinna. Hon var mäktig latinska språket och hade i sin ungdom börjat öfversätta Virgilius, sedermera läste.hon Tasso-och Milton på grundspråket, hon egde musikalisk och mimisk förmåga; och likväl måste Voltaire stundom till sin förtret märka att hon visade mera mottaglighet:tör evidensen utaf-en af Newtons satser än för välljudet i en vers af Virgilias eller af honom sjelf. Dock spelade hon ingalunda den lärda damen, utan kastadesig n i verldshvimlet med samma nöje som hon dvaldes i studerkammaren. : Makarne du Chäåtelet voro ingenting mindre än rika. De egde en gård i Paris och ett landtgods i Champagne på lotbringska gränsen, ett litet slott, som låg temligen: afsides i en öde trakt bland bergen. I denna fristad, hvars namn, Circy, genon Voltaires vistelse der, blifvit nästan lika berömdt som sedermera Ferney blef, emottog markisinnan sin vän, vid denna tid förföljd: af både hof och kyrka, i anledning af de såkallade Enveiska. brefven. Slottet var icke i -bästa skick; föratt göra dets någorlunda--drägligt satte Voltaire murare och timmermän i röelse, ingalunda skonande sin egen kassa, som ultid var bättre försedd än h.ns högättade värdinnas; särskildt lät han på sin bekostnad bygga ett galleri för fysikaliska apparater. Då och då tog man emot gäster från Paris, hvilka efter hemkomsten talade om Circy såsom om ett fåslott. Vintern 1738 var fru de Grafigny på besök, och hennes memoirer har man att tacka för kännedomen om alla möjiga detaljer i lifvet på Circy. Hon beskritver hur dagen var indelad och visar huruledes icke blott Voltaire utan:äfven hans väninna tillbragte vid skrifbordet större. delen af dagen och till och med af natten; de timmar afräknade då markisinnan på sin gånsare, Svalan kallad, flög öfver fälten, och Voltaire med de från Paris förskrifna jagtredskapen utbredde förskräckelse bland trakens harar. Afven markisen var ofta på Circy, nen. besvärade icke det lärda paret och spelade ifver hufvud taget en underordnad roll. I saopgen var Voltaire utomordentligt älskvärd, ysande af snille och qvickhet och outtömli på artigheter; någongång var förstämning å ärde, isynverhet vid ett tillfälle då den häfiga värdinnan misstänkt fru de Grefigny för utt hemligen ha afskrifvit ett af Voltaires: farligaste arbeten. Från 1734 till 1749var Circy Voltaires gentliga hem, väl tillförståendes att han der-:; under gjorde många utflykter, till Paris, till Holland 0. 8. v., men hvar han drog fram åtöljdes han gemenligen af sin väninna, utan utt sådant uppväckte ringaste anstöt, allraninst hos markisen. Matematik och fysik voro de ämnen som Voltaire under dessa år företrädesvis studerade och i Paris gjorde man qvickheter öf-: ver de sysselsättningar som nu uteslutande; upptogo Henriadens skald. Men man misstog sig, ty man hade ännu intet begrepp om il: