Aftonbladet – 13 oktober 1870, sida 2

cheferna för de tyska armberna omöjligt att förse en befolkning på två millioner med lifsmedel, vore det också blott för ön onda dag. Paris ömgilningar, hvilkas förråder förbrukas af de tyska trapperna, skulle då på flera dagsmarschers afstånd lika litet unna gifva tillräckliga näringsmedel. Den oundvikliga följden Hätaf skall Hbliffa att lutidratösenden gåfves till pris åt hungersdöden. De tyska armeerna ha sig ingen annan utväg öppen än att föra striden till slut. Vilja de franska myndigheterna drifva sakerna till sin spets, må de vara ansvariga föt följderna. — . Dennä nöt, söm öiekligen riktigt skildrar en möjlig situation, röjer tillika ej så litet den förlägenhet, hvari segervinnaren midt i sina triumfer befinner sig. Armåns provianteriog är honom redan nu svår, men Hvad skall del ej blifva, fär trakten otiikriog Paris på många mils afstånd blifvit förvandlad till en ödemark, när höstregoen oeh vintren fomma och friskaroröa änfälla Hans förbindelser, uppbryta jernvägarne och uppsnappa förråderna? Ty en öfvervintring förefaller numera äfven preussarne sjelfva ej som någon omöjlighet. Så hördes kronprinsen af Preussen i förliden vecka vid afskedet från en hemresande officer af sin stab be honom snart komma tillbaka och hjelpa dem att ställa jalgranen i ordning, och massor af fårskinnspelsar ha för armens räkning blifvit efterskrifoa från Ryssland. Och äfven om, hvad som för ögonblicket ej just förefaller myckst sannolikt, Paris om några veckor skulle falla, hvad är dermed i sjelfva verket vunnet? Är freden derför närmare? Med hvem sluta fred? Och om freden äfven på något sätt, lika godt hvilket, skulle komma till stånd och en afträdelse af Elsass och Lothringen ske, hvad skulle man göra med denna landvinning, skulle de båda provinserna öfverlemnas åt Baiern, Baden eller Wirtemberg, skulle deraf bildas en särskilt stat, eller skulle Preussen få införlifva dem med sig? essa frågor uppkastas af en författare i Indegpendanrce, som af tidningen uppgifves vara en man som mycket länge intagit en betydande plats ino den europeiska diplomatien och för närvarande uppehåller sig i Loadon. Han börjar sin uppsats med-en kritik af:Bismareks senaste politik, som han finner ut märkt af finhet ända till kapitulationen i S2dan, då han låter konung Wilhelm mottaga Napoleons: värja och fortsätta marschen på Paris. Hade Bismarck handlat med vanlig klokhet, skulle han erbjudit Napoleon en vaga och en eskort och låtit honom resa hvart han Bekagade, låtit armåerna stanna vid Sedan och vädjåt till Earopa i det segrande Tysklands namn. Han skulle ha sagt till Euaropa: Den strid hvartill fransmännens kejsare tvingat Tyskland-kan ej vara i evighet. Kapitulationeni Sedan har de facto gjort slut derpå.Tyskland ville ej kriget. Det fordrar nu som uUnderpant på freden Elsass och Lothringen. . Men Frankrike har ingen regeriog, med hvilken en fred kan slutas. Tyskland fäster Europas uppmärksamhet på detta förhållande. Det vänder sig till de euröpeiska makteraa, på det de, församlade på efi köngress, mä söka afhjelpa olägenheterna ien ställving, för hvilken de ej kunnoa undgå att intressera sig. Tyskland ockuperar emellertid de provinser som redan äro i dess händer. Den preussiska politiken skulle på detta sätt, rlefiar Han, sutit med trumf på handen. Nu deremot skall ockupationen af sjelfva Paris ingalunda lösa den gordiska knuten. I det. ögonblick de tro sig stå vid målet för sina ansträngningar, skola tyskarne finna sig ha famnpat molnet och konung Wilhelm skall se sig nödsakad att antingen påtvinga Frankrike en skenbild af en regelbunden styrelse, för att med henne afsluta freden, eller fortsätta kriget och besätta hela Frankrike. Öfvergående till sluts till frågan om Elsass och Lothringen yttrar han: Jag ansvarar för att hr Bismarck gör sig fullkomligt reda för de obeskrifliga svårigheter, som denna annexion skall medföra. Dessa svårigheter låta redan förspörja sig. Tyskarne vilja annektera Elsass och Loth-. ringen. Men till hvilken del af Tyskland: skola de avnekteras? Till Baiern. Detta land ! vill icke för någon del veta deraf. Till Wic-: E temberg? För att en andexion skall ega ram, måste den stat som annekterar och den som annekteras hafva någon gemensam gräns. Men Wirtemberg är skildt från Elsass genom storhertigdömet Baden och Rheinbaiern, och dessutom är det gamla Schwaben redan alltför sönderslitet af sina partistrider, för att det genom införlifvandet af ett motsträfvigt land skulle vilja söka nya jäsningsämven. Till storhertigdömet Baden? Detta skulle kanske icke begära någonting bättre, nen det skulle försvinna i massan af sinal; röfringar, ty dess område är mindre Betylande än de provinsers som skulle tilldelas letsamma. : Återstår Preussen, men Preussen vågar icke. Slsass och Lothringens annexion är någooiog helt annat än Hannovers och Hessens, ch Preussen kan icke undgå att känna den ällsamma rol det skulle spela i verlden och ill och nwed i Tysk!and, om det förbehölle sig le med badensiskt, baierskt och Wiirtemberiskt lika väl som med preussiskt blod eröfade provinserna Elsass och Lothringen. Det ruktar, att man skall misstänka det för att afva användt sina trogna bundsförvandters apperhet och hängifvenbet uteslutande till örmån för sin ärelystnad. Korteligen, man vill annektera Elsass och sothringen, men man vet icke hvad man kall göra med dem och denna svårighet är å stor att man börjat drömma om att förandla dem till ett slags bastardstat, hvaren anonekterad eller konfedererad, men styrd t Tysklands namn och för dess räkning afh örbundsregeringen och representerad inom yska parlamentet af en kommission, benämnd l v an vet icke buru, men som man noga skulle j t kta sig för att låta utses genom val at mm romer me dt oh fl fr kd Rd