Aftonbladet – 13 oktober 1870, sida 2

ligt olycklig, ehuru han förgäfves sökt vinna hvad han ansåg som sitt lifs högsta sällhet, kunde han ännu bära aktniog för sig sjelf och för den qvinna, som ej ville tillhöra honom. Han rusade ej bort ur hennes åsyn, eller knäföll under vilda utbrott af smärta och vrede, såsom man påstår att unga män bruka göra vid dylika fall, han stod lugn som en man, hvilken bjudit det bästa han eger — sin uppriktiga kärlek, och ehuru gåfvan ej mottagits hvarken fått röva gyckel eller förakt. . Han stod i begrepp att gå, då betjenten visade sig i förmaket med ett bud till sin matmor. En högländare bad att få tala med henne, Vid denna tid? Hvad kan han vilja mig? sade miss Raeburn törvånad. Skall jag gä ut och tala med honom ? rågade Richard, nöjd åt ett tillfälle att återjaga den fordna förtroliga tonen. Jag vore dig tacksam dertör, svarade Jessie. Han påstår att han ej vill tala med nåson annan än vår matmor,, invände den samle taffeltäckaren, som såg bekymrad och orydd ut. Nå låt honom komma in. Min kusin och ag vilja taga einot honöm båda två. Karlen kom in, och stannade vid dörren afatt stirrande framför sig. Richard frågade fter hans namn och erhöll det: något dröande svaret: Jåg är Diarmid Mac Diarnid — ni mins väl? Nej det gör jag verkligen -inte;: återtog Richard skarpt, men såg i detsamma Jessie! kynda fram. Det var han — mins du inte — som Maurice mötte, han var den siste som såg: Manrice.n . i Ja, ers nåd — det var just jag det, Och