Aftonbladet – 13 oktober 1870, sida 2

det är för hans skull jag kommer hit — den stackars gossen. Har ni kanske hört något? Richard såg bort till Jessie, som stod med halföppna läppar och hopknoäppta händer, blek som en marmorbild. I detta ögonblick anade han hvarför. hon .ej kunnat besvara hans kärlek, och en -outsäglig bitterhet genomilade honom för att i nästa minut besegras af en ädlare känsla. Att finna sig som sin broders rival — den så djupt saknade brodern — det var ett hårdt slag; men han ville bära det. Ja, äfven om Maurice kom tillbaka för att vinna henne. Hvad vet ni om min broder — lefver han ? Savnerligen jag vet hvad jag skall svarax, sade högländaren; men jag fruktar det blir nej. Känner pi till det här, sir? Härmed framtog Diarmid ur vecken af sin plaid, långsamt och likasom rädd för dess vidrörande, någontiog — man kunde knappt se hvad — så ötverhöljdt . var det. af rost, mögel ock mossa. Men vid närmare granskniog upptäckte kusinerna att det var en mindre blecklåda — en portör — tillsluten med en fjeder, hvilken Maurice brukat begagna för sina botaniska-.och entomologiska samlingar; han hade varit särdeles road af dylikt. På locket var en siltverplåt, hvarpå stod graveradt med ännu läsliga bokstäfver hans namn och adress: Maurice Wyvill, Wyvill Court, Yorkshire. Hvar fann ni detta? säg fort! utropade: Richard. Mac Diarmid började härpå sia berättelse — det gick ej fort, men deförstodo.honom åtminstone — att för få dagar sedan -hade han förirrat sig bland bergen till ett ställe som knappt på åratal varit besökt af menniskor, i anseende till den stora faran att. komma fram der. En mängd af tvärbranta remnor i klipporna voro så tätt öfvervuxna med