Aftonbladet – 12 oktober 1870, sida 2

skarpt härdade drag. Ack om vi hide Maurice här! En sakta knickning hördes på hennes dörr och der stod Richard, ej längre vred, utan logn och mild, som om ban rönt inflytandet af någon god ande. Aszgnes, jag kom för att säga dig godnatt. Det är ju bara vi två qvar här nu, ijåt oss då ej tvista. Jag måste resa till Glasgow i morgon för att få mitt öde afgjordt, men jag vill ej lemna dig i vrede, låt oss ej skiljas så som jag skildes från Maurice — med ett ovänligt ord. Ack, Richard, jag menade ej illa, förlåt mig!, Och de omfamnade hvarandra bjertligzre än de någonsin gjort förr. Gör gom du vill, Gud välsigne dig! FEMTE KAPITLET, Miss Raeburn satt ensam i ett vackert förmak i henoes präktiga hem vid Blythswood Square. Det var skymning och skenet från brasan föll på hennes svarta drägt, hon bar nästan alltid svart, för att det klädde henne hviskade elaka tungor. Men om man äfven yttrat det högt i hennes närvaro, hade hon säkert ej brytt sig om att ändra sin klädsel för deras skull. Hon vari bssittning af denna enkla värdighet, som sätter sig öfver verldens omdöme i hvad som rör enskildhater, der verlden ej heller eger rätt att döma. Hon gick sin väg lugnt fram, från sin tidigaste ungdom van att förestå onkelns hus, hade bon nu blifvit dess oberoende herrskarinna. Ehvra änou uog, uppbar hon den verksamma och ansvarsfulla plats, som tillkommer en rik qvinna, hvilken icke tycks ämna att träda i gifte. Det inflytande hennes rikedom utöfvade mirskades iogalunda genom hennes personliga företräden och hennes qvin