Aftonbladet – 12 oktober 1870, sida 2

STOCKHOLM äen 12 Oktober Om någon af den nyare statsrättens grundsatser kan anses vara fast rotad i våra dagars allmänna rättsmedvetande, är det väll den som förklarar, att intet folk kan mot sin vilja tvingas att utbyta en -statsförbindelse mot en annan. Denna rättsgrondsats har äfven öfvergått i praxis, och vi ha sett Frankrike och Italien göra de annexioner, som de på olika tider verkstält, beroende af en föregången folkomröstning i de särskilda landsdejarnva. Så skedde i Emilien, Neavel och Kyrkostaten, i Nizza och Savoien, i Venezien och pu senast i Rom. Det finns dock ännu en makt i Europa, som ignorerat och fortfarande synes ämna ignorera denna statsrättens utveckling och qvarstå på näfrättens ståndpunkt, och denna makt är Tyskland. Dess professorer ha länge för entusiastiska auditorier föredragit dessa nya rättsvetenskapens eröfrivgar, och i teorien syntes inga eavningar bättre grundade och orubbligare. Men när det gäller att sätta teorierna i praktisk utöfning, då tystna dessa vetenskapens apostlar. De höja ingen protest mot Slesvigs inkorporation utan föregången folkomröstning, och när det nu gäller att med våld och mot befolkvingarnas afgjorda önskningar och sympatier rycka Elsass och Lothringen från Frankrike, då äro de de främsta att med sofismer bemantla detta upprörande våld mot tidsandan ej mindre än mot de båda rrovinsernas invånare. En son till Laboulaye, för närvarande fransk legationssekreterare i Brässel, har i ett bref till sina gamla kamrater i Heidelberg, som nyligen meddelats af LIndpendance, fästat deras uppmärksamhet på denna skriande motsägelse emellan teori och praxis i de tyska rättslärdas förfarande. Sedan han erinrat om hura Frankrike, när det gjorde sina senaste annexationer, först rådfrågat befolkningarna, yttrar han: År det nu ätven er afsigt, när I fordren Elsass och Lothringen, att rådfråga dessa provinsers invånare? Nej, den man som leder edra öden har ej gjort det ens då det var fråga om tyska stater såsom Hannover, Hessen, Nassau och Frankfurt. Har han ej föröfrigt en högmedets dag, då han vädjade till jernet och elden, sagt, att styrkan tar förstezet framför rätten och har han ej med en märklig logik inrättat sitt handlingssätt i öfverensstämmelse med sina ord, då han räknar sig det för en heder att grunda Tysklands enhet mera på eröfringens rätt än på befolkningarnas fria samtycke. Hvad han ej gjort för Tyskland skall han säkerligen ej göra för Elsass. Det är således i kraft af eröfringens rätt, af jernets och eldens, som I ämnen bemäktiga er två provinser, som genom sin andliga utveckling ännu mera än genom häfd äro fästade vid Frankrike, och ert historiska herravälde skall nödgas till grondvalbegagna den gamla kejsarstaden Strasbourgs ännu rykande ruiner. Men hvilken föreställning göra sig då de tyska furstarna och ministrarna om ett folk i nittonde seklet? Vilja ej edra hjertan ordentligt sprängas i bröstet på eder, när I läsen huru tre män helt lugnt sitta i ett kabinett eller under ett tält och tala om att låta döda hundra tusen af edra likar, för att göra tjuga gånger så måoga till slafvars och osjäliga djurs likar? Nej, kamrater, detta kan ej få ske, Det skulle vara lika stor skam för eder att till detta pris förvärfva som för oss att afträda Elsass och Lothrinen. : Om, oaktadt er förkrossande öfvermakt, I ännu gören den franska makten den äran att anse garantier nödvändiga för ert lugn, må då Europa, församladt till en kongress, gitva er dem, såvidt de äro förenliga med en IJjemnvi.t, som I ej kuvnen tänka på att förI störa. Men begären ej af oss hvad vi ej ) kunna gifva eder. Veten det: ingen fransman tillerkänner sig rätt att förfoga öfver I sin like, och ingen regering i Frankrike kan, ;I meå förbigående af den befolkning, hvars exij j stens står på spel, samtycka till en sönderstyckning af dess område. Vi skola åtminstone 1870 som 1789 bibehålla den äran att ha proklamerat menniskans rättigheter och att ha utgjutit vårt blod för att göra dem respekterade. I en artikel om det nuvarande krigets inI flytande på folkrättens utveckling yttrar Londontidnivgen Pall-Mall Gaszette med samma praktiska fråga för ögat: Påfven och hans andliga rådgifvare hafva med den dem egna skarpa blicken för hvarje Jlära som har en framtid, redan länge proteIsterat mot folkomröstningens användande i frågor rörande den internationella rätten. De ha i Syllabus såsom en fördömlig villfarelse I betecknat den åsigten, att en folkomröstning lär berättigad gent emot den ärftliga legitima makten. De extrema republikanarne förneka läfven att ett folks votum kan bortskänka I något af demokratiens guddomliga rätt. Men I sjelfva påfven och ultra-republikanerne skola ej våga uttala den motsatta åsigten och försäkra att en ny på eröfringens väg erhållen rättstitel skall vara giltig, ätven om moralisk visshet förefinnes, att hela befolkningen vid en folkomröstning skulle tillbakavisa sin nye herrskare. — Vi trukta att grefve Bismarck tror på tillvaron af en sådan visshet hvad Lothringen och Elsass beträffar. Och likväl; om så är, skall den tyska annexionen af dessa provicser vara olaglig, så framt kränkningar af folkrätten öfverhofvud ärolagliga. — Vi vilja visserligen ej påstå att den preussiska regeringen är i samma mening förpligtad att höra Elsass och Lothringens invånare som hon är förpligtad att verkställa sin fördragmässiga förbindelse och låta Nordslesvigs invånare rösta. Vi säga blott att gränsboarnas obenägenhet mot att blifva tyskar och erkännandet af denna obenägenhet från tyskarnas sida mot annexionen resa ett hinder som endast kan öfvervinnas, om moraliska reglor af så hög rang att menskISEN IN SLANTEN ATEISTER?