Aftonbladet – 10 oktober 1870, sida 2

närmade sig, att krigen voro på väg att försvinna och att det enda hindret derför bestod i den dynastiska äregirigheten,. Om man blott kunde få bort furstarne, framförallt Napoleon IIT, så skulle den eviga freden inträda. De förnekade, att de förändringar, som egt rum i Europa, och man må härvid ingalunda blott tänka på dem som egt rum sedan 1866, gjorde det till en lifsfråga för Frankrike att återvinna sina naturliga gränser och l. att det för detta ändaroål borde rusta sigl till det yttersta. Ehuru tyskarnes rofgirighet ständigt växte, förklarade de franska demokraterna, att det tyska och det franska folket kunde lefva i fred bredvid hvarandra. De voro alldeles okunniga, eller ställde sig åtminstone så, om hvad som försiggick i Tyskland. Tyskarne gjorde ingalunda någon hemlighet af hvad de hade i sinnet. Till och med deras statsmän förklarade tid efter annan högt i deputerade kammaren eller riksdagen i Berlin hvad som dag ut och dag in sades i de tyska -tidningarne, under det de franska ideologerna alltjemt förlorade sig i sina principer eller öfverlemnade sig åt deklamatoriska öfningar mot kriget. De franska demokraterna blefvo icke en gång varskodde vid den märkliga företeelse, som efter införlifvandet af Savoyen och Nizza ständigt framträdde allt klarare, nemligen att det utvecklade sig en stark tendens att låta Preussen göra hvad som helst och förbjuda Frankrike att göra det allraminsta. Denna tendens har vuxit så starkt, att den nu öfverstiger gränserna af allt hvad man skulle anse möjligt. Preussen som fört det ena eröfringskriget efter det andra kan, utan att röna motsägelse, framställa sig sjelft som fredens väktare, och Bismarck vågar dristigt i sina officiella depescher uttala principer, som skulle hafva framkalat ett oerhördt skrän, ja sarnolikt en koalition mot Frankrike, om detta uttalat dem. Under det alla kabinetter, då Frankrike med befolkningens samtycke annekterade Savoyen och Nizza, buro sig åt som om Europa kommit ur sina fogningar, hafva de helt tåligt åsett att Preussen företog eröfringar, hvilka nu, tillika med sydstaterna, fördubblat dess makt, och det sericke ut som om de ämnade intaga en annan hållning nu, då Bismarck vill tillämpa sitt system på Frankrike. De franska demokraterna borde hafva tänkt på denna fiendtliga stämning mot Frankrike och handlat derefter, i stället för att deklamera om broderskap... Framför allt borde de hafva märkt det giftiga hat mot Frankrike, hvaraf tyskarne alltmer upptändes, under det de franske emissarierna strökos om munnen med fraser. Tyskarne gingo i sina samtal med fransmän tillväga på samma sätt som konung Wilhelm vid krigets början. De gåfvo endast luft åt sitt hat mot kejsar Napoleon. Då det i denna punkt rådde den skönaste enighet med de transke demokraterna, inbillade: sig desse att det bästa förhållande egde rum mellan de båda nationerna. Nu säger Norddeutsche Allgemeine Zeitung: Vi tyskar skola icke bekymra oss om andra folks väl eller ve, utan i alla frågor endast bekymra oss om vår fördel. Hvad Frankrike skall taga sig för, när vi af detsamma fått hvad vi vilja hafva, kan och bör vara oss alldeles likgiltigt. Om partierna i Frankrike sönderslita hvarandra och ödelägga landet, kan göra oss detsamma, eller skall, rättare sagdt, vara alldeles törträffligt både för oss och verldsfreden. För en filosof kan det vara ett mycket lockande ämne att spekulera öfver huru Frankrike åter skall höja sig. Statsmannen ha endast att bekymra sig om sitt eget lands fördel. Detta är svaret på den utsträckta brodershanden! Detta är svaret på de många vackra tiraderna om att folken äro solidariska, att det ena landet icke kan taga skada, utan att det andra lider deraf o. s. v., 0. S. V. Det fanns i den franska oppositionen äfven ett annat element, representeradt af Thiers. Han begagnade hvarje tilltälle för att häfda den praktiska politikens kraf och erinrade fransmännen om, att det kunde vara bra nog med de vidtsväfvande universella intressena, men att man icke fick glömma Frankrike af idel ifver för de andra länderna, ty om allt starkare makter bildade sig omkring detsamma, skulle det nedsjunka till en makt af andra ordningen, och det blef då dessa makter. som skulle komma att vaka öfver de universella intressena från sin ståndpunkt. Detta var en Kassandraröst, och den blef icke hörd, men olycksprofetiorna gingo på det sorgligaste sätt i fullbordan. Hvad detta partis, de s. k. statsmännens af gamla skolan politik gick ut på, derom har den bortgångne Prevost-Paradol, ehuru han hörde till de unge, på ett mycket bestämdt sätt uttalat sig i en af sina skrifter. Norddeutsche Allgemeine Zeitung citerar yttranden derutur, för att visa, det alla partier delade kejsarens åsigter om nödvändigheten at Frankrikes utvidgande. Det förhöll sig tyvärr icke så; annars hade kriget knappast fått en sådan utgång; men det är i alla fall iotressant att uppfriska minnet med hvad de franska statswännen ar Thiers! skola dämde om förbållandena. Den . kejserliga politiken, skref Prevost-Paradol år 1868, har genom sin passiva hållning år 1864 och 1866 bragt Frankrike så långt, att man pu på allvar kan fråga: Skulle vi, i händelse af ett krig, besegra Preussen?...! Skall Frankrike icke gå tomhändt ur striden, så måste det lemna åsido nationaiitets-. principens grundidber, befolkningens nationella ; enhet och fria samtycke, för Belgien endast . 4 l det sista vilkoret (om detta skulle varit nödvändigt, är dock mer än tvifvelaktigt) för rheinprovinsen båda vilkoren. Nationalitetsprincipen är öfverhufvad Frankrikes undergång, emedan det gifves mycket flera tyskar, slaver och ang. losachsare i verlden än fransmän, Men om nu Frankrike dukade under i striden? Härom uttalade sig Prevast-Paradol med mycken skarpsinnighet: Å andra sidan skulle ett nederlag blifva en graf för Frankrikes storhet. Frankrike skulle visserligen i intet fall blifva tillintetgjordt. Segraren skulle låta det vegetera Hnder rainerna utan kratt och! utan ära. Kanske skulle han till och med afhälla sig från att strax lösrycka Lothringen och Elsass, Men äfven om denna lösryckning först senare skolle fordras, skulle Frankrike icke hafva kraft att motsätta sig den., Derefter ådagalade Prevost-Paradol, att ett krig mellan Preussen och Frankrike var oundoch Hl AnRh mad am franalka nanh nrane