Aftonbladet – 10 oktober 1870, sida 2

mm ANGV I BE EPPSR VAL, MG BYE fter all sannolikhet oriktigt. Marskalken, om har en armåkår under Bazaine, uppeåller sig säkert ännu i Metz. Rouher skall efva mycket indraget och för en vidlyftig refvexling; man förmodar att han är melanlänken mellan kejsaren och dennes anlängare i England. Med anledning af notisen derom, att förre ranske ministerpresidenten Emil Ollivier är ysselsatt med författandet af ett arbete, vars första del kommer att athandla pleviscitet, den andra orsakerna till kriget, onehåller danska Dagbladet en artikel, som vi här anse oss böra återgifva, dels deröre att den kan tjena till någon belysning kf den engelska uppfattning, som sammanlandar den i otid och lättsinnigt företagna srigsförklaringen med dedjupare liggande rigsanledningar, som inom kort på ett eller annat sätt skulle framkallat det krig, som Bismarck haft af nöden för att få det tyskoreussiska kejsardömet färdigt, dels också lerföre, att det visar huru till och med det nämnda ensidigt ultra-napoleonska danska ladet numera dock börjar ha svårt att förneka, att det andra franska kejsardömet på sista tiden visat ett obeskrifligt lättsinne och obetänksamhet i sin utrikespolitik och sina krigsförberedelser samt att det ledande kotteri, som omgaf kejsaren, företedde en hög grad af uselhet och korruption. Efter att ha citerat den angifna rubriken på andra bandet af Olliviers blifvande bok Det är hvarken kejsar Napoleon eller Frankrike utan Preussen, som framkallat kriget, yttrar det danska bladet följande: Dessa ord visa, att det ändock nu från fransk sida skall framkomma en protest mot det obegripliga men unanimo consensu gentiam uppställda postulatet, att Preussen blifvit anfallet af Frankrike utan att hafva vifvit ens den aflägsnaste anledning till kriget. Det är icke någon svår uppgift Ollivier föresatt sig, men huruvida hans bok skall få någon stor praktisk betydelse kan visserligen mycket sättas i fråga, sedan Jules Favre, hvilkens pligt det just var att försvara Frankrikes goda sak, alldeles lemnat len i sticket för att tillfredsställa sitt hat mot den störtade regeringen. Följderna häraf hafva icke heller låtit vänta på sig. Forlringarna på Frankrikes styckande hafva i Tyskland blifvit starkare än någonsin; selan franska regeringen sjelf gitvit tyskarne ntyg på att de varit föremål för ett alldeles omotiveradt och våldsamt anfall, och Frankrikes vänner i andra länder infläta allid i sitt försvar det medgifvandet, att det vörjade ett orättvist krig. Huru ofta än letta. upprepas. och om än Frankrike sjelft officielt aflägger samma bekännelse, blifver det lika fullt ett obestridligt sakförhållande, att aldrig någon makt med bättre rätt gripit till vapen än Frankrike då det omsider eslöt sig för att förklara Preussen krig. Det är derföre glädjande, att det åtminstone ianes en fransk statsman som vill retablera det sanna förhållandet. Men då nu Ollivier tager sig detta värf, hvaraf kommer det, att just han mer än någon annan i Frankrike har gynnat Preussens .eröfringsplaner och sökt dölja för franska folket, hvilken oerhörd fara hotade det? I detta hänseende hvilar nästan ett större ansvar på honom än på de män som nu hafva makten i Frankrike. — Desses förfaringssätt kan åtminstone förklaras derigenom, att de ställde sig i systematisk opposition mot kejsardömet; de ville till hvarje pris hindra att det blef Napoleon III som kom att föra nationalkriget. Ulliviers hållning är deremot alldeles ofattlig. Ingen har mer än han arbetat på att bibringa fransmännen den sorgliga villfarelsen, att Fysklands enhet var en oskadlig inre reorganisation och icke början till upprättandet af hvad tyskarne nu kalla ett tyskt verldsrike, hvartill först och främst fordras att Frankrike degraderas. Ollivier försvarade anfallet på Danmark i kraft af nationalitetsprincipen, och till och med efter pragfreden har han icke med ett enda ord lagt i dagen, att han var upprörd öfver eller ens ogillade, det danskar med våld underlades Preussen, Nu kommer Bismarck med sin nationalitetsprincip till Frankrike! Efter Sadova hade Olivier icke liten möda att dämpa rörelsen inom franska. folket och arbetade härigenom i Preussens intresse. Han företog en resa till Sydtyskland, der han sammanträffade med Iyftige politici, hvilka upplyste honom om, huru löjligt det var att förutsätta att tyskarne som voro ett så fredligt folk skulle tänka på eröfringar. Alla nationer äro bröder; de hafva samma intressen, och fransmän och tyskar som äro civilisationens bärare på kontinenten kunna hädanefter täfla på vetenskapens, industriens och det fredliga arbetets fält. Gränsorna iro i våra dagar en anakronism, en lemning rån den olyckliga tid, då det ena folket satte sin egen lycka och säkerhet i de anIra folkens förfall och försvagande. Man måste rycka på axlarne åt de gammaldags statsmännen som ännu drömde om eröfrinjar, såsom om det icke vore en alldeles afgjord sak i den moderna folkrätten, att ntet folk, ingen del af ett folk mot sin vilja kan bringas under en annan statshöghet. Candide-Ollivier blef mycket rörd då han hörde allt detta och skref hem, att man i Frankrike alldeles misskände tyskarne. De voro fredliga menniskor, som endast tänkte på att ordna sina egna angelägenheter, och det vore en skam om andra makter ville hindra dem deruti. Olivier var nästan lika förbittrad som nåson preussare kunde vara öfver Mainlinien, ch han uppforärade sina landsmän att göra ig förtrogaa med den tanken, att denna linie rar en ren chimbre. Tysklands gnhet var n afgjord sak, och Frankrike hade endast inledning att glädja si deröfyer. Den var n ny triumf för framåt kridandet, ett nit senomförande af nationalitetsprincipen. Mu jar Ollivier varit vitne till att sydtyska härar föreniog med de preussiska infallit i Franksa OH konseqvensen för detta land af den ike, vvs sedar tydligt Åtven yska enheten framtra.. YANE hat eHedan Ollivier blifvit mister taiaui ast om fred ochåter om fred. Hos hans forna olitiska vänner segrade dock stundom naR nan Äftnrk nvnunfactran anh da Iätna ott nanh