Aftonbladet – 8 oktober 1870, sida 3

tande vid bildandet af hvad man kallar allmän opinion, och det lider icke något tvifvel att dess politiska hållniog på det hela motsvarar den som är rådande hos medelklassen och de lägre lagren af bourgeoisien i hela Frankrike, hvilka utgöra hufvudmassan af dess läsare. Hvad Debats angår, så har antalet af dess läsare aldrig varit stort, ehuru hela dess bana varit sådan, att den är egnad att göra heder åt hela verldens journalism. Evär Debats intager bland tidningar en nära på lika så hög plats som Revue des deux Mondes bland tidskrifter, ersättes emellertid det ringa antalet af dess läsare i viss mån genom deras beskaffenhet, ty tidningen är favoritorganen hos personer af hög samhällsställning och odling och var ända tills helt nyligen organ för orleanismen; ty sedan Debats alltsedan statskuppen med fasthet bekämpat imperialismen, lät tidningen förleda sig af de af Ollivierska ministören gifna löftena om en liberal omdaning af det kejserliga systemet. Men trots dess nyligen skedda omvändelse till imperialismen var tonen i Debats påfallande fredlig så länge frågan om krig och fred ännu var cafsjord. Till och med Constiutionnel, den moderataste och aktningsvärdaste bland de tidningar, som hyllade imperialistiska tendenser, var på intet sätt någon förespråkare af af ett krig mot Preussen till hvad pris som helst, och jag erinrar mig specielt en uppsats, som var synlig i dess spalter i det ögonblick då den hohenzollernska konflikten syn. tes på väg att blifva på fredlig väg bilagd, och hvilken lyckönskade landet till att det icke längre var nödvändigt att taga sin tillflykt till kriget. Sannt är dock, att det fanns två tidningar, som ursinnigt rasade för kriget till hvad pris som helst, och dessa voro Pays och Journal de V Empire. Den sedbare, under ledniog af hr Granier de Cassagnac, biträdd af sin son Paul — en våldsam och ursinnig bravo af pennan och svärdet — har alltsedan statskuppen varit den bonapartiska idcens stridslystna organ, och har betraktats såsom en halfofficiel tidning. Dess karakter kan betecknas såsom ständigt hafvande varit ultra-bonapartisk, och den har städse sökt öfverhopa med hat och förakt hvar och en som varit mindre nitisk anhängare af kejsaredömet än tidningen sjelf. Denna ultra-Napoleonistiska organ yrkade verkligen, från första uppkomsten af den honenzollernska konflikten, på kriget i ett språk, så giftigt och plumpt, att det rentaf var ipprörande. Il faut en finir avec ces manjeurs de choucrodte var hr Paul de Cassagnacs dagliga omqväde, och denne imperialistike storskräflare förklarade, enfaldigt nog, att såframt man icke begagnade tillfället att förclara Preussen krig, så skulle hädanefter insen fransk qvinna nedlåta sig att taga en ransmans arm, och han lät regeringen förstå, att i bändelse af en fredlig uppgörelse, skulle han, Paul de Cassagnac, känna sig fretad att hädanefter undandraga kejsaredömet itt stöd. Men var kejsaredömet så svagt, utt det bäfvade för sådana män som herrarne Jassagnac? Det är löjligt att förutsätta att kejsaren på minsta sätt fruktade dem. Le Pays åtnjöt aldrig någon popularitet och beraktades med ett visst förakt äfven af niiska imperialister. Jag har ända intill sedvaste tiden sett dess lösa och sladdriga blad igga olästa i alla de förnämsta af Paris ercles och cafgs, hvarest, om man begärde en idning och garconen kom fram med Pays, ran gjorde det med ett medlidsamt och uräktande leende: Cest le seul journal libre lans ce moment, Monsieur. Det är först på le sista månaderna som de bekanta dnellxtravaganserna och den alltmer och mer torskräflande tonen i hr Paul de Cassagnacs irtiklar hade lyckats väcka någon nyfikenet på deras innehåll hos den stora allmäneten, och denna nyfikenhet var iogalunda af; ympatetisk art, Hvad angår hr Paul peronligen, hvilken i sin rolaf vandrande slagsämpe och eldätare icke synes sakna mod, å måste man göra honom den rättvisan att rkänna, att så snart han såg att kriget tog n ogynnsam vändning och att hans förderfliga åd, om de utöfvat något inflytande på regerinen, hade banat väg för hennes undergång, tannade han icke längre i Paris för att skrifva rtiklar, utan lät jemte sin medbroder Roert Mitchell enro!lera sig bland zuaverna, med vilka han stred och tillfångatogs vid Sedan. I2n har sedermera blifvit förd till Bresau, der han får god tid att anställa betrakelser öfver de olyckor, som han bidragit att raga öfver den regering, som råkade ut för nissödet att hafva honom till stöd. Hvad rankrike angår, kan jag icke föreställa mig tt hr Paul de Cassagnac sörjer mycket för ess skull, ty med sitt otämjeliga nit såsom a napoleonistisk Simon de Montfort, har an förklarat, att han hellre ville se Frankike tillintetgjordt än han ville se det icke onapartistiskt. Sit tu est, aut non sit är ans valspråk, och det utgjorde icke det vinst anmärkningsvärda beviset på hur geomgående hans bonapartism var, att han ar en skötevän till denne prins Pierre, som f Rochefort icke utan skäl betecknades såom une affreuse canaille, och att han till det ttersta försvarade prinsen iden Victor Noirka mordhistorien. Närmast j ordvingen efer Pays kan jäser den. äftigasto krio Oparan anse to eridn em SKaNl Af en bland e annie ogräknade Journalister som nägons Tupni, or Emile de Girardin, han som a sin journalistiska bana skapat sig en ofant2 förmögenhet genom sin utomordentliga irmåga att hvarenda dag bedåra publiken ed hvad han skrytsamt kallat en ny potisk id6, men hvilken i sjelfva verket icke ar någonting annat än något nytt slagord elr någon Dy spetsfundighet af det politiska barlataneriet. Det är sannt att hr Emile e Girardin hade dragit sig tillbaka från ufvudredaktörsskapet kort före krigets utrott, men tidningen stod fortfarande under ans inflytande och påverkades genom det f honom gifna exemplet på en journalist, om vunnit förmögenhet och rykte genom tt hela sitt lif igenom, obesvärad af alla etänkligheter, drifva sensationspolitik. Hr! e Girardin ansåg rätta sättet att leda en : dning bestå deri, att man den ena dagen eklamerade med häftighet till stöd för en olitisk riktning, för att en annan dag kunna kickligt vända om och lika häftigt förfäkta! tt annat handlingssätt. Sedan han under innet af flora år kakattorat mnh Intrimnent