Aftonbladet – 8 oktober 1870, sida 3

miastone aberopas, att den uppkommit pa grund af personlig iakttagelse och med en allvarlig önskan att finna sanningen. Dertill kommer, att jag, vid åsynen af de oerhörda olyckor, som träffat ett folk hos hvilket, trots åtskilliga uppendagliga fel och svagheter, jag funnit ganska mycket att älska och beundra. sökt genomgå alla de minnen från det förflatna, hvilka stå i samband med ifrågavarande ämne, och att samvetsgrannt pröfva de yttranden och handlingar å det franska folkets sida som jag varit i tillfälle att iakttaga, i ändamål att bilda mig en öfvertygelse huruvida anting2a franska nationen eller den förra regeringen är ansvarig för brottet att på ett så lättfärdigt och tanklöst sätt ha förklarat krig mot Preussen och att hafva dragit öfver Earopa en olycka, hvars följder ingen menniska kan beräkna, medan för Frankrike deraf redan härflutit påtaglig och verklig ruin. Innan vi gå vidare måste vi för oss sjelfva uppställa den omtvistade frågan: Hvad är den allmänna opinionen, och huru gaf den sig tillkänna i Frankrike på sådant sätt att den kunde nödga ex-kejsaren till krig mot Preussen emot hans egen äsigt? I politiska partifrågor kunna vi föreställa o38 att Fox foolometer eller lord Palmerstons herre i hvita hatten på ommvibustaket, kunna red framgång användas för att utröna allmänna opinionens ställning; men helt visst skulle ingendera af dessa statsmän ha satt sitt lands välfärd få spel i en så allvarsam affär som en krigsförklaring i ändamål att ställa sig väl med foolometern eller herrn med hvita hatten,. Det är bekant att Walpole lät af den ursinniga ellmänna opinionen på sin tid rörmå sig till ett krig, men denna opinions allmänna tillvaro och dess häftighet äro fakta, som kunna genom historiska vitnesbörd styrkas. Jag vågar tro, att intet sådant vitnes-börd förefiones i förevarande fall, som ådagalägger att Frankrike hade beslutit att, kosta hvad det ville, börja krig med Preussen. Om allmänna opinionen är det största antalets opinion, så representeras den i Frankrike af bönderna och de små egendomsegarne, och det kan på det bestämdaste påstås, att bönderna och de små egendomsegarne icke hyste allra riogaste krigiska önskningar, och att, om än denna klass är inskränkt i afseende på sin intelligens och vanlottad i afseende å uppfostran, finnes dock icke pågon klass som sätter så högt och så egoistiskt värde på freden. De beklaga allttör mycket hvarje timmas arbete, som icke envändes på jorden, och de känna alltför väl värdet af hvarje franc, som de upphemta från densamma, för att någonsin hysa en tanke på enfallskrig. De ha alltid envist voterat för kejsardömet, emedan man från början ingifvit dem den tron que V Empire ctait la air; att kejsardömet betydde inre och yttre fred, och att det skulle tillåta dem att obehindradt odla sina fält och ur sin älskade jord atpressa hvarje centime som de förmådde; de plebisciterade kejsaren, för att begagna deras eget uttryck, sistlidne vår, emedan de ansågo att kejsaredömets fortfarande var ett fortfarande af fred, och nu höra vi från alla håll att de säga, att de icke skulle hafva röstat så som de gjorde, om de hade vetat att kejsaren umgicks med tanken få krig. Representeras kanske allmänna opinionen deremot af massorna i städerna, för hvilka grefve Bismarck hyser ett sådant förakt? Det kan lika litet påstås att dessa, i sin helhet betraktade, voro böjda för krig, och, allraminst, att de gjorde några demonstrationer till förmån för detsamma. Majoriteten af stadsbefolkningarne var, såsom hvar och en vet, fiendtlig mot kejsaredömet och skulle mycket hellre ha deltagit i en revojution mot sjelfva kejsaredömet än frivilligt blottställt sig för faran att kämpa för detsamma mot en utländsk fiende och på detta sätt öka dess prestige och fasthet. Hvarken Paris, Lyon eller Marseille eller någon anan af de stora städerna förekom någon krigsdemonstration, som utöfvade det rivgaste inflytande på regeringen. Der förspordes hvarken rop eller larm eller folkskockningar. Dessa befolkningars organer inom pressen voro enhälligt för freden, och deras deputerade i sammaren uttalade sig samt och synnerligen i enshanda riktning, under det Rochefort, den land Frankrikes stadsbefolkningar mest pooulära deputeraden, fann sig böra från S:t Pelagie publicera sin åsigt, att icke något unnat krig kunde rättfärdigas, än ett strängt lefensivt. Om allmänna opinionen representeras af len mera upplysta och mera bildade delen uf det franska samhället, så ha vi aldrig funvit hvarken hos individerna sjelfva eller 108 de pressorganer, som af dem erkännas såsom direkt representerande deras känslor ch öfvertygelser, något enda bevis på en inskan om ett anfallskrig mot Preussen eler mot något annat land. Men med bänyn till denna del af franska folket, likasom sjelfva verket med hänsyn till så godt som varje annan del deraf, måste en bestämd kilnad rättvisligen göras mellan dess hållring före och efter krigsförklaringen. De som före krigsförklaripgen mest högljudt bekämade en krigspolitik, upphörde af patriotiska skäl med sin opposition, så snart de funno itt land oåterkalleligen inveckladt i en kamp, som kunde föras till ett lyckligt slut endast lerigenom, att nationens hela energi dervid ogs odelad i anspråk. Vidare diskussioner förande krigets lämplighet ansägos gagnlösa och oFosterländska. Frankrike hade blifvit ndraget i ett krig och höll på att strida för in tillvaro; hvarje verklig fransman kunde rån denna stund icke göra någonting annat id efter bästa förmåga bjelpa till att föra triden till en god utgång, hprg mycket han in fördömde den politik, som gifvit upphof ill densamma. Det finnes i Frankrike tre tidningar, med wvilka inga andra kunna uthärda jemförelse hvad angår fast hållning, heder, sundt om-) löme och tillförlitliga underrättelser. Dessa : iro Debats, Temps och Sigele, Alla tre dessa idningar iakttogo en anmärkningsvärd, mo: lerat och fredlig ton ända till den dag då l rertigen af Gramont framlade sin krigsförslaring, och, långt ifrån att utöfva någon ryckning på den kejserliga regeringen i afigt att tvinga henne in på krigsstråten, vi