Aftonbladet – 8 oktober 1870, sida 2

TEATER. Signe Hebbe som Soelika. Den meningsolikhet, som af gammalt gjort ig gällande om operan, i det somliga, såsom schelling, ansett den blott och bart som en arrikatyr på den antika skådebanan, under et andra, såsom Collin, betraktat den såsom et högsta af dramatisk konst, denna meingsolikhet synes på väg att ena sig i en sigt, som står långt närmare till den senare än ill den förstnämnda uppfattningen. Om man in icke vill gå in på Richard Wagners vid1aderliga hypotes, att hvar och en af de sköna konsterna i en nä:al:ggande iramtid skall förora sin sjelfständiga betydelse (så att platik, såväl som måleri och byggnadskonst, nufvudsakligen blott skola tjena till operans örherrligande), så kan man dock icke misskänna det klara faktum, att under det melodramen med allt större framgång täflar med komedien, så börjar den heroiska operan allt mer och mer uttränga tragedien. Hvar finna vi väl i den nyaste tiden nåora dramaturger, som kunna mäta sig med operadiktarne Rossini eller Auber, Gounod eller Meyerbeer? Operan synes ha tidsandan för sig. Men dettaj står utan tvitvel i ett visst sammanhang med den utveckling i riktning åt det dramatiska, som operan på senare tiden börjat taga. Redan länge har i afseende på denna konstart frågats: musik eller drama, karakteristik eller melodi, teater eller konsert? Det är Tyskland och Frankrike som i denna konflikt mellan det dramatiska och det rent musikaliska elementet i operan låtit det dramatiska få öfvertaget, under det Italien ännu häfdar musikens uteslutande rätt. I samma mån som operan blir mera dramatisk, blir också de i musikdramat uppträdande artisternas uppgift en annan. Det hielper icke längre att blott vara utmärkt sångare, man måste äfven vara dramatisk sångare och skådespelare. Det sätt, hvarpå Meyerbeers Afrikanskan under de senaste dagarre gifvits å vår kungl. teater har i detta hänseende lemnat tillfälle till lärorika iakttagelser. Sammanställniogen t. ex. af Sigoe Hebbes Selika och hr Sandströms i musikaliskt hänseende otadlige Nelusko visar klarligen, huru det stegrade dramatiska uttrycket och den konsertmässiga dramatiska färglösheten taga sig ut vid sidan af hvarandra. Man ser, att fröken Heib: fattat operans nya uppgift, att vara icke blott en musikalisk komposition, utan ett drama, hvars poetiska iznehåll är folit uppfattligt eudast i förening med musizen och som egvar sig särskildt för den populära appfattaiogen, derigenom att det måste koncentrera sig. aflägsua bihardlingarue, den breda motiveriagen, de sorgfälliga öfvergåovgarne och inskränka sig till uttalande af hufvudkänslorna och hufvudhandlingea. En roll sådan som Selikas är en i hög grad intressant uppgift för en dramatiskmusikalisk artist och fröken Hebbe omfattar denna uppgift med synbar förkärlek, liksom hon i dess lösoiog icke blott firar en stor triumf, utan tillika bringar in på vår lyriska scen nya fermenter, sow säkerligen icke skola bli utan kraft och betydelse, Vi tå icke en serie af konsertai:ier och bravoursånger; men vi få i ton och spel uttryck för lidelse och känsla, vi få dramatiskt lif. Den dramatiska deklamationens klara bestämdhet flyter hos det indiska naturbarnet omärkligt öfver i tonernas oändliga rike och den dramatiska sanningen vinner af musiken djup och styrka. Hvad särskildt det mimiska angår, så tro vi, att denna aoparition hörer till det inotressantaste som på senare tiden varit att skåda på vär kongl. teater. Krause har yttrat, att den sceniska framställningen är en blifvande målning; rättare torde den kunna kallas för en serie af målniogar. Fröken Hebbes spel företer här en sådan rikedom och omvexling, att det vid ett dylikt öfverflöd ovana ögat lätt kunde förledas att tycka det vara för mycket; men i hvarje särskild situation är hon målningsvärd; hvarje rörelse är betydelsefull och äfven den häftigaste och våldsammaste ordnar sig alltid under skönhetslagarne. Det skulle vara oss ett nöje att särskildt påpeka några af de intressantaste momenterna i detta uppträdande, men de äro så många, att det skulle kräfva en hel liten athandling. Redan Selikas första entre i första aktens femte scen är effektfull i ordets bästa mening. Den oändliga variationen i uttrycket, från den milda hängifvenhet, hvarmed hon lyssnar till Vascos bön, till den lagra, oböjliga stolthet, hvarmed hon besvarar Don Pedros hot, att man skall tvinga henne att tala, återgifves på det mästerligaste. I andra akten är Selika,i scenen med den insmygande Nelusko, en gripande bild af skiftande lidelser, som hos naturbarnet framstå på ett skakande sätt, men dock alltid ädelt. Någontirg af det vackraste i denna akt är det sätt, hvarpå Selika vid Vescos uppvaknande bemästrar sin rörelse och med tillkämpadt lugn bjuder honom hans måltid. I fjerde akten är denna BSelika stätlig och impones rende såsom den af sitt folk hyll:de dractningen, rörande såsom den älskande qvinnan, som är färdig till hvarje uppoffring, men ett ögonblick red hänryokning öfverlemnar sig åt hoppet. I det ögonblick då hon träder ut på tempeltrappan och rofar åt krigarne: håll opp!, skulle måhända hennes uppträdande böra röja något mera öfverraskning och ifver. Spelet i femte akten är kanske glanspunkten i det hela. Detta uttryck af storartad, djup, outsäglig smärta är värdigt en stor tragådienne; det erinrar i vissa ögonblick om Ristori, Det orientaliska naturbarnet, den indiska drottningen, växer här, under ivflytande af de stora lidelserna, den oerhörda smärtan och den storartade sjelfuppoffriogen, till en gestalt af grekisk stil, i hvilken det rent menskliga