Aftonbladet – 8 oktober 1870, sida 2

Jessies förvar — hade lemnats honom af Maurice och att han mätt denne någonstädes uppe i bergen, skyndsamt på väg till båten. on Hann han fölia med? . Kanske och kanske intes, svarade högländaren försigtigt, men då deras ifriga och fortsatta frågor läto honom begripa huru efterlängtad hvarje underrättelse var, Jemnade han sin inbillningskraft fria tyglar och beskref vidt och bredt huru just vid ångbåtens afgång en ung herre, som beständt måtte ha varit mr Maurice, tillropat honom; Nå se Diarmid, hur står det till? Denna berättelse, huru föga sannolik den än måtte vara, upptogs likväl ifrigt af syskonen och blef sedan både upprepad och trodd med denna envishet, hvarmed man söker haka sig fast vid minsta möjlighet att skingra tvifvel och oro. I denna tro förblef man således temligen lugn ännu ett par dagar; då dessa gått förbi utan hvarken bref eller bud, hölls familjeråd, deri beslöts att de gjorde klokast i att resa lördagen. Något mäste ändå hafva inträffat, kanske fadern sjuknat och Maurice måst resa hem till honom, men då borde de likväl fått något bref eller budskap, och ej så här blifvit lemnade åt sitt öde. Det var tanklöst — som gossar bruka vars, Klandra honom inte, nu åtminstone, kära Agnes! bad Jessie. Det må vara dån, svarade systern, som kanske fann någon lindring i att visa sig tvär, Det var emellertid besynnerligt nog att de ej kände mera oro, atan kunde hålla modet uppe, dessa unga, som ännu ej rönt särdeles mycket af lifvets sorger. De små ekonomiskå obehag, som vållades af deras förlängda vistelse der, t, ex. t utan socker, pch svårigheten att bvarken med goda opd